Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vivallius och Gyllenstiernorna. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIVALLIUS OCH GYLLENSTIERNORNA dr
Nils och Karl, båda tydligen av myndig ålder, frestas man
emellertid tro, att Vivallius kände åtskilligt mer om Gyllenstier-
nornas ättartal än senare tiders genealoger. Det är ju icke all-
deles uteslutet, att det fanns en svensktrogen Erik Nilsson Gyl-
lenstierna, som han i trångmål kunde byta gestalt med, fast det
denna gången ej slog väl ut. Den obekantskap Herman Wran-
gels fru visade beträffande sin brors stigar i världen ger åter
till känna en smula av de förutsättningar Vivallius tidvis så
lyckosamt och samvetslöst kunde utnyttja: de svävande och
sällsporda underrättelser som nådde hemmet från de förnäma
ynglingarnas stormår eller läroår i de stora länderna.
I Vivallii vanor och sätt att uppträda, i hans släta penning-
villkor och ständiga beroende av krediten -— hur magnifikt han
kunde konsten att lätta andras börs visas ju drastiskt av hans
relationer till Björkebergadrotten -— i allt detta fanns också
ingenting, som bröt den stil som tyvärr hörde samman med
åtskilliga i utlandet resande unga svenska adelsmän på den tiden.
Vi nödgas tillägga, att det fanns äkta Gyllenstiernor bland dem.
Åren 1617—1620 studerade sålunda den unge Göran Gyllenstierna,
son till amiralen av samma namn och död som landshövding
i Upsala 1640 — han blev »Stor-Jans> fader — vid universitetet
i Täbingen. När han den 10 juli 1620 reste hem från lärosätet,
lämnade han efter sig ett otal knorrande kreditorer, utövare
av alla lovliga näringsfång, som sedan under årens lopp flera
gånger stämde möte i bedrövade klagoskrifter, riktade till sven-
ska regeringen; Göran Gyllenstierna d. ä. hade nämligen avlidit
under den slösande sonens vistelse i Tyskland. Den skuld-
summa denne häftade för nådde onekligen en imposant höjd:
icke mindre än 6,648 gulden. Hur historien avvecklades känna
vi ej. Förbjöde tidsföljdens lagar det ej, lockades vi hart när
att ana spåren av Vivallius också i Täöbingen. En tillfällighet
har för övrigt gjort, att de enda Gyllenstiernor som, jämte inne-
havaren av det ofärdsbringande stulna namnet, omtalas i Vi-
vallii krönika, äro Eriks broder Karl, en annars nästan okänd
person — död i oktober 16383 enligt broderns brev till Per
Brahe — och den forne töbingske adepten, numera (1627) vorden
ryttmästare. Scenen är Björkeberga; Wulf Grijp råder sin ut-
korade svärson att resa hem och rådslå med släkt och vänner
för att därpå vända åter med några av dem till bröllopet på
Malmö rådhus. Vivallius lovar att göra så: han skall komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
