Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vivallius och Gyllenstiernorna. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 NILS AHNLUND
litiae», varpå Althann ville erhålla påvlig sanktion. Rykten
härom framkallade flera år stor oro på svenska sidan; kyliga
bedömare höllo dock för troligt, att det hela var jesuitiskt snack.
Så var det dock icke. Urkundsrov under senare svensk-polska
fejder ha fört till vårt riksarkiv (krigshistoriska samlingen) de
kontrakt Althann i februari 1617 framlade i Warschau jämte
spillror av hans korrespondens med den polske primas,
ärkebiskopen av Gnesen. Det gällde en expedition till Sverige,
omfattande 14,000 man. Den från tidens diplomatiska historia
bekante kapucinerpatern Valeriano Magni framstår i
korrespondensen som nitisk befordrare av den beramade nya orden.
Samtida svenska underrättelser låta Gabriel Posse och Gustaf
Sparre verka för saken vid kejsarhovet. De tillerkänna också
åt Erik Gyllenstierna en betydelsefull roll. Han skall nämligen,
att döma av Gustaf Adolfs utsagor i mars 1618, ha varit
verksam för upplånande av penningar till företaget hos firman Fugger
i Augsburg. Althanns expedition torkade emellertid in, sedan
förvirringen i Böhmen och oron österut framställt mer
närliggande uppgifter; den projektrike greven kämpade på 1620 talet
i Ungern. Men upplågandet av den stora fejd, som skulle stillas
först i Osnabruck och Munster, hade fyllt många av de svenska
flyktingarna i Polen med nya förhoppningar, och så tidigt som
i september 1619 skriver en hemlig svensk korrespondent från
Danzig: »De bäbiske (påviske) svenske hava nu fått stort mod
igen, efter Ferdinandus är bleven kejsare, och säga: Vad vill
du nu i Sverige? Tova ännu litet; vi vele snart allesammans
dit!» Det var en stridssignal, vars klang skulle växa.
Erik Gyllenstierna försvinner därpå för många år ur sikte.
Hans två brorsöner, prinsessan Annas skyddslingar, ge sig
däremot nu till känna. I mars 1621 träffade pfalzgreven Johan
Kasimir dem oförmodat i Strassburg. Han fann dem vara
»honestes jeunes gens» men mycket tillbakadragna, och skygg
var även deras av prinsessan Anna förordnade hovmästare, en
kvalificerad preussisk prseceptor, som följt dem i sju år. Johan
Kasimir sökte närma sig dem, frågande vad de tänkte taga sig
till efter Annas död. Prseceptorn berättade nu, att deras onkel,
herr Erik Gyllenstierna, med alla medel sökte göra dem till
katoliker. Pfalzgreven tog härav anledning att eftertryckligt varna
dem för jesuiternas själamördande snaror, och de unga
lyssnade »gleichsam mit etwas Befremden». Sammanträffandet rap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
