Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Historiens paralleller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 145
Låter man blicken gå till förbundsinstrumenten, deklarationerna,
fredstraktaterna från tiden ifråga, skall man frapperas av hur lika
storpolitikens tungomål talats 1814, 1815, 1918 och 1919.
Oupphörligen framhäves den rena, fasta, upphöjda viljan hos »det europeiska
förbundet» att i fullkomlig enighet förverkliga det stora målet: »en
allmän fred, i vars skygd alla nationers rättigheter till frihet kunna
realiseras och betryggas», såsom orden falla i Ghaumontfördraget
den l mars 1814 mellan Österrike, Ryssland, Preussen och England.
Nästan lika välbekant förefaller oss den brutala färgstyrkan i t. ex.
Vitryförklaringens (den 25 mars 1814) målning av motståndarens
skändlighet. Och här som annorstädes är motståndaren icke landet och
folket utan regimen, styresmännen. Vem vill också bestrida, att det
fanns fog för anklagelserna mot Napoleonsväldets »monstruösa
byggnad», dess landhunger och biodstributer? Den gången låg det för
visso övertygande klang i stridsfanfarerna mot denna »esprit de
do-mination universelle et sans exemple dans les annales du monde»,
som förkroppsligades hos korsikanen. Men Frankrikes retoriska
re-vanche 105 år senare bjuder ej under, vad beträffar de starka orden.
I hälsningstalet vid fredskongressens öppnande sprakar M. Poincarés
upprördhet över den besegrades enastående vådlighet för
världssamhället fullt ut lika verkningsfulla gnistor. Scenen har blott vidgat
sig, och den napoleonska ramen är jämförelsevis anspråkslös:
Honduras och Haiti, Guatemala och Uruguay »skälva av förbittring
över det tyska förtrycket». I båda gallerierna kan åskådaren
stanna-inför lika smickrande självporträtt, målade med penslar från samma
historiska skola. »Fjärran från varje ärelystnadens och erövringens
avsikt, eldade av den enda önskan att se Europa uppbyggt på en
rättvis grundval av jämvikt mellan staterna» kunna segrarna från
våren 1814 räcka den osjälviska handen till segrarna från hösten
1918. Men i ett avseende hembära de förra priset. Det Frankrike,
som avkastat det imperialistiska oket, bemöttes ovedersägligen av
dem med större värme än Tyskland efter sina dynastiers
störtande åtnjutit från enlentens sida. Umgängestonen var då mera
aktningsfull. Trots de betydande förskjutningarna i
uppgörelseprogrammet under segerloppet från Frankfurt till Chatillon lär det väl också
kunna sägas, att den besegrade vann sina villkor med mindre vånda;
kolonialfrågan och »havets frihet» ordnades t. ex. avsevärt lättare och
fortare. Men väl saknar den franska historieskrivningen icke
harmens patos, när den dröjer vid ämnet. »Man ville endast vinna tid»,
skriver Debidour, »bedraga en olycklig nation, som var trött på sin
ledare, och bortskaffa denne med nationens egen hjälp genom det
illusoriska löftet om en hederlig uppgörelse.» Dock, man var ärlig
nog att under förhandlingarna i Chatillon bekänna, att »diplomatiens
chanser förändra sig med gången av fälttåget».
Paris kapitulerade, Napoleon gav sig. Senatorerna Grégoire,
Lam-brecht Garat och Roger Ducos utfärdade en passionerad avsägelseakt,
om vilken en författare betygar, att den var rätt egendomlig i
munnen på en senat, som bekräftat alla kejsardömets handlingar, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
