Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Historiens paralleller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liö DAGENS FRÅGOR
anmärkning som torde kunna tillämpas på vissa uttryck av den
pressade tyska psyken under de senaste månaderna. De gamla
liberalerna i Paris hyllade kejsar Alexander som sin man, »fredens ängel»
kallade man honom, och hans resa till Holland och Elngland formade
sig till ett triumftåg. Som man vet var kejsar Alexander en
uppriktig man med de bästa avsikter. Men under växlande lycka och
motgång hade Talleyrand kämpat för sin formel: att bästa sättet att
undvika nya krig vore att ej förödmjuka en stor och ärekär nation.
Första Parisfreden visade, att hans strävan ej fullkomligt slagit fel.
Hårda eftergifter krävde den dock av Frankrike, »en borgen från
dess sida för Europas säkerhet och fasthet», såsom fördraget
uttrycker garantierna. Men dessa garantier behövde konsolideras vid den
allmänna uppgörelse som förestod i Wien.
Rent tekniskt finnas många beröringspunkter mellan
Wienkongressen och innevarande års fredskonferens. I intetdera fallet har det
förelegat någon allvarlig avsikt att göra kongressen allmän för alla.
Parisfreden begränsade inbjudningen till de makter, som deltagit i
kriget, och de åtta undertecknarna av freden, däribland Sverige,
bildade den egentliga kongressen. Bland dem åter övertogo de fyra
stormakterna ledningen; vid sammanträdenas begynnelse vilade
faktiskt världens öden i händerna på denna allsvåldiga tetrarki. Liksom
i dessa dagar blev det givetvis också då nödvändigt att konsultera
de makter, vilkas intressen särskilt berördes av de behandlade
frågorna. Liksom nu omsvärmades kongressen av en skara politiska
bönemän, som vandrade djäknegången vid de mäktiges dörrar och
påkallade hänsyn och sympatier. Liksom nu gav man sig sken av
att vara förenade i evärdelig endräkt. »Ils sont unis å jamais»
tydde inskriften på en fana, som kejsarinnan av Österrike
egenhändigt broderat. Den stora olikheten är egentligen den, att i Wien
den tapparide partens ombud med storslaget utnyttjande av yrkets
konstgrepp visste draga fördel av den oegentlighet ur modärn
entente-S37n punkt, som bestod däri, att hans roll för det första var tillåten
och för det andra rätt spelad kunde bli så viktig som den blev
trots allt.
Kongressens historia, dess kritiska moment, störande avbrott och
slutresultat behöva här ej antydas. Det var den första kongress,
har man sagt, som arbetade »med statistiken i hand», och
därjämte den enda som ur synpunkten av uppgiftens vidd kan
jämnställas med den nuvarande. Det var en segerherrarnas kongress,
som skulle ge Europa »en ny karta»; dess efterföljare har utsträckt
denna uppgift utöver världsdelens gränser utan att i sin
sammansättning bygga på en mindre ensidig grund, snarare tvärtom, för såvitt
man räknar med den besegrades möjligheter att göra sig gällande.
Uppgiften togs 1814 för visso icke på lek, och den av Gentz skrivna
deklarationen i februari 1815 inskärper i allvarliga ordalag, hur svårt
värvet varit. Men resultatet av den stora omgestaltningen blev icke
sådant, att eftervärlden vallfärdar till minnesorten. Liksom i våra
folksagor om de mördade barnens gastskrik i skogen genljuder Wien-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
