Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Bankväsendet i den nya polisstaten - Den tyska kanslerskrisen 1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sticker det okontrollerbara administrativa godtycket även här fram
sin bockfot. Ehuru emissionsbolagens tillkomst skall bero endast av
de formella kravens uppfyllelse och alltså liksom alla andra
aktiebolags kunde handläggas av Patent- och registreringsverket, begäres
en särskild »inspektion», som förklaras ej kunna vara någon annan
än Bankinspektionen. Och inspektionen skall utan vidare kunna återkalla
rätten för emissionsföretaget att driva verksamhet, utan annan
motivering än att »den kapitalplacerande allmänhetens intressen därigenom
uppenbarligen sättas på spel»; och för sin kontrollerande verksamhet
skall myndigheten likaledes själv få föreskriva villkoren. Hela denna
i polisstatens anda tillkomna ordning styrkes med ett lika
otillräckligt som överdrivet påstående att det kan anses »som en hävdvunnen
grundsats, att allmänheten vid sin kapitalplacering bör skyddas från
det allmännas sida». Vad som vunnit hävd är endast, dels att den
särskilt djupt ned i folket spridda form för kapitalplacering, som
heter bankinsättningar, materiellt skyddas, dels vissa, t. o. m. alltför
otillräckliga publicitetskrav gälla i fråga om aktiebolag. Ej minst
Bankinspektionens förre chef underlät aldrig att avvisa krav på
inspektionen, som sträckte sig utöver dessa jämförelsevis snäva gränser,
och ingen som känner vår lagstiftning på området kan undgå att
förvåna sig över påståendet i kommitténs betänkande.
Likväl har allt detta överträffats av ett förslag, ehuru denna gång
från Bankinspektionen själv, som innebär intet mindre än att göra
myndigheterna till herrar över bankernas liv och död. Yttrandet
går nämligen ut på en lagbestämmelse, som förklarar en banks
oktroj förverkad, så snart det visar sig, att banken »icke längre är
nyttig för det allmänna». Det behöves efter detta endast, att en bank
gör svårigheter med att bevilja den sittande regeringen en kredit eller
att den är en nagel i ögat på finansintressen, som ha de
maktägandes öra — den är ej längre »nyttig för det allmänna» och får försvinna.
Här har dock icke Bankinspektionen lyckats få kommittén med sig,
utan denna har föreslagit en något mer betryggande ordning, som
dock ej lyckas upphäva det fundamentalt betänkliga i hela åtgärden.
Det är mycket frestande att som sammanfattning av allt detta
hänvisa läsaren till den redan åberopade lilla uppsats, som förekom
här i tidskriften, när bankkommittén tillsattes. Kontentan däri var
den, att storfinansen visserligen erbjuder många och stora faror ej
minst i de moderna staterna, men att detta inflytande knappast ens
till någon del göres ofarligt genom administrativt godtycke, som
tvärtom mycket väl kan bli just ett verktyg för vissa mäktiga
finansintressen att mer eftertryckligt än på någon annan väg skada
medtävlare och motståndare. Detta är endast och allenast ett objektivt
fastställande av en allmän tendens. Det vore verkligen underligt,
om dylika tendenser skulle anses befordra en demokratisk utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
