Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 10. 5. 1919 - Bismarck och lord Salisbury 1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 225
och franska ledande politiker med ty åtföljande fransk ekonomisk
penetration av Ryssland i lätt genomskinliga syften, spänningen i Orienten,
Österrike-Ungerns uppsägande av det konstrika och subtila
»återför-säkringsfördraget» — allt detta försatte det Bismarckska systemet i
farlig sviktning. I det berömda talet för septennatets förnyelse den 11
januari 1887 hade ännu vänskapen mellan Tyska riket och Ryssland
karaktäriserats såsom höjd över varje tvivel, medan i stället faran för
brytning med Frankrike skildrats i ordalag av slående profetisk
sanning. Säkra för krig med Frankrike äro vi aldrig, hade Bismarck sagt;
det kan utbryta om tio dagar eller tio år; ingen fransk ministär har
ännu vågat öppet avsäga sig anspråken på Elsass. Vid sidan av det
nya kriget kommer det av anno 70 att bli en barnlek: vardera parten
skall söka behålla bettet kring den andras pulsåder, tills kroppen tömts
på blod, så att fienden ej mer må komma på benen och under
minst 30 år ej kunna tänka på att sätta sig upp mot segraren. Ord
som sannerligen i dessa dagar ej kunna läsas utan mångahanda tankar.
Det ännu mer berömda talet den 6 februari 1888 klagar även över frän
sosernas oroliga krigaranda men anar desslikes kriget på även en
annan front: »Vi ha försökt att återställa den gamla förtroligheten med
Ryssland, men vi springa icke och gilja därom.»
Mellan dessa tal, till tiden närmare det senare, faller Bismarcks brev
till Salisbury, vilket enligt Oncken för första gången ställer
rikskanslerns Englandspolitik i ett klarare ljus. Den direkta bakgrunden
utgöres av Bismarcks strävan vid denna tid att ena dubbelmonarkien,
Italien och England till ett gemensamt program i avseende på den nära
Orienten. Härom hade tyska sändebudet i London, greve Hatzfeldt,
haft ingående samtal med Salisbury. Det var i de dagar, då den tyske
tronföljarens obotliga sjukdom slutgiltigt konstaterades. Salisbury
yttrade till Hatzfeldt farhågor med anledning av att prins Wilhelm, som
efter den bräcklige farfaderns och den dödsdömde faderns död skulle
fatta spiran, sades hysa utpräglade ryska sympatier. Det var nu
Bismarck grep till pennan för att med stor öppenhet delge den engelske
premierministern sin blick på tingen.
Han börjar med att kraftigt hävda den tyska rikspolitikens och
traditionens fullständiga oberoende av härskarlynnets nycker. Lika litet som
den nuvarande kronprinsen skall kunna underordna denna politik
under sina engelska sympatier, lika litet skall prins Wilhelm lyckas göra
den avhängig av några ryska. Ett folk sådant som det tyska skall
aldrig kunna drivas till krig, om ej dess offentliga mening är fullt
övertygad om krigets nödvändighet; folkhären kan icke brukas för att
tillfredsställa dynastiska stämningar elle* förstämningar. Den väldiga
tyska hären kan endast då sättas i rörelse, när folket känner med sig,
att kampen gäller rikets självständighet och nyskapade enhet. Därav
följer, att härsmakten till sin natur är defensiv. Endast för rikets
livsintressen, ej för vänners och förbundnas sak kan Tyskland gripa til!
vapen.
Men detta innebär ej, att Tyskland får vara likgiltigt för de koalitioner,.
som bildas vid dess gränser. Antages att Österrike skiljer sig från Tysk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
