Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Nationalmusei nya mål. Av Erik Wettergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONALMUSEI NYA MÅL 267
motsats — mellan den senares överproduktion av konst,
utställningar, museer och dess trumeld av konserter,
teaterföreställningar, föreläsningar, skapande lika mycket leda som nyttig
stimulans — och å den andra sidan landsorten, »Sibirien», där den
frostiga vardagen en sällsynt gång lyses upp av ett resande teater
sällskaps stjärnskott eller en jäktad sångsolists billigaste
paradnummer. För resten är det bion som darrar fram skuggan av en
tillvaro med hastigare puls. Detta i städerna — landsbygdens
tråkighet har ju blivit en dogm och som sådan trängt in som
en av de mest lyckade roligheterna i riksdagsrepertoaren. Och
vad den bildande konsten beträffar bjuds lika litet i småstaden
som på landet, d. v. s. platt intet. Den hotar att bli en stängd
värld öppen endast för ett mycket litet och i mysterierna invigt
fåtal och den gör det all eles särskilt i dessa tider, då konsten
själv sätter sina mål så fjärran som möjligt från de mångas lätta
begripande. Allt under det att de unga konstnärerna själfva
proklamera en kollektivkonst som en social makt för de uppmarscherande
massorna, kapsla de in sig i en värld av färg och form, som i bästa
fall gläder dem vilka tränat sig igenom alla stationer i den modärna
konstens utvecklingsgång men som förblir latin för de massor,
vilka hållas i spänning av helt andra problem. Här är ju klyftan
stor nog inom de stora städerna, där träningen dock oavbrutet
pågår, men mellan storstaden och landet undrar man om bryggor
någonsin kunna slås. Medan vi i Stockholm konstatera, att
kubismen — för att inte tala om futurismen — redan kan
inrangeras bland de urmodiga, och diskutera frågan, huruvida
Leander Engström var bäst 1918 eller 1919, oroas man i Skara över
de båda Eugens blåa nätter och Kreugers »futurism» (citat).
Alldeles som Stockholm själv gjorde det för 20—30 år sedan. Det
är en för stor klyfta detta, en allt för upprörande konstsocial
orättvisa, ty olikheten i sättet att se på dessa ting beror
naturligtvis främst på bristande åskådning och felande upplysning. Och
det är värt att offra något för den upplysningen.
För att nu hålla sig till det exempel som antytts och som
praktiserats på Skaramässan, nämligen det nationella genombrottets konst,
börjande med 70- och 80-tals-parisarne med Josephson som
giganten och fortsättande med klöverbladet Zorn, Larsson, Liljefors och
stämningsmålarne i Konstnärsförbundet, så veta vi, vad de —
oavsett deras rent konstnärliga värden — betytt för vår nationella
känsla, för natursinnets och hemkärlekens väckande och för-
20. Svensk Tidskrift 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
