Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Svensk utrikespolitik efter världskriget. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 SVENSK UTRIKESPOLITIK EFTER VÄRLDSKRIGET
ges utrikesledning att söka skapa och vidmakthålla ett gott
och förtroendefullt förhållande till alla strandmakter vid detta
numera av ingen bland dem dominerade Maré Balticum. Än
så länge äro maktförhållandena där, särskilt österut, mycket
oklara, men för deras småningom skeende utgestaltning kan
och får svensk utrikespolitik aldrig vara sorglöst likgiltig.
Den stora faran för oss på detta håll var frän slutet av
1600-talet framträngandet österifrån av en erövringslysten
barbarmakt. I sin traditionellt välbekanta form har denna ryska
fara nog för rätt lång tid framåt försvunnit genom det gamla
ryska rikets sammanstörtande under världskrigets stormar,
men vid närmare eftersyn finner man lätt, att den endast
skiftat gestalt. Den tsaristiska och chauvinistiskt allryska
expansionspolitiken har helt enkelt efterträtts av den
bolsje-vikiska expansionen, delvis verkande med andra medel, men
lika oförsonligt motsatt det västerländska kravet på tryggad
lagbunden frihet vid Östersjöns stränder. Tsarerna lade
under sig och sökte förryska den ena gränsmarken efter den
andra, bolsjevikernas minoritetsdiktatur har från första
början för att kunna hoppas att hålla sig uppe i Ryssland
inriktat sig på den s. k. världsrevolutionen, d. v. s. på det
våldsamma upprättandet av med Sovjet-Ryssland intimt förbundna
rådsrepubliker, inom vilka den nya ryska andan är
förhärskande. Fordom gick den militära erövringen före
russifice-ringen; nu åter synes metoden vara att genom en skicklig
och av tidsförhållandenas besvärligheter gynnad
propagandaverksamhet till en början förryska arbetarrörelsen i
grannstaterna för att sedan, när tiden är mogen, dessa stater
inifrån skulle förvandlas till filialsamhällen åt den
moskovitiska diktaturcentralen. Man skall sannerligen lida av den
mest elakartade utrikespolitiska starr på båda ögonen för
att förneka tillvaron av denna nya ryska fara och lättsinnigt
deklamera om att den ryska faran förr mestadels var en
»mili-taristuppfinning» och i alla händelser numera försvunnit genom
tsarismens fall. I vårt hittills underbart skonade land
kunna ju dylika villomeningar finna villiga lyssnare, när
de predikas för tanketröga optimister, men försök med
den förkunnelsen i Finland, Estland, Lettland, Litauen eller
Polen! Där har man alltför färska erfarenheter för att ett
ögonblick lyssna till den sortens sövande sirensånger. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
