Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Svensk utrikespolitik efter världskriget. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK UTRIKESPOLITIK EFTER VÄRLDSKRIGET 7
faktiskt skiljer sig Sveriges läge ifrån dessa randstaters endast
såtillvida, att vi icke som de äro omedelbara grannar till det
moskovitiska Bolsjevikien och att vår västerländska
samhällsbyggnad icke som deras under ett eller par sekler så direkt
utsatts för den ryska rötan.
Slutsatsen för svensk politik av dessa premisser drager sig
själv. Sveriges regering måste visa oavlåtlig vaksamhet gent
emot den nya ryska faran, se upp med propagandisterna,
både med dem, som direkt bearbeta svensk allmänhet, och
med dem, som skulle vilja använda vårt land till
distributionscentral för agitationen i andra stater. Fylla vi ej
självmant dessa samhällshygieniska försiktighetskrav — till vilka
meddelaktigheteri i svältblockad ej borde räknats — så riskera
vi att få den internationella hälsovårdspolisen över oss.
Vidare böra vi såvitt möjligt är söka efter råd och lägenhet
sympatiskt främja konsolideringen av de randstatssamhällen,
vilkas hälsa och välgång ju ögonskenligen är ett
eftersträvansvärt tillskott till vår egen trygghet och vilkas bolsjevisering
skulle bringa faran oss ändå närmare in på livet. I forna
tider togo vi ledande aktiv andel i deras stärkande mot faran
österifrån — militärt, administrativt och kulturellt — och
den svenska statens verksamhet härför har i de flesta av dessa
länder åt Sveriges namn förvärvat en prestige och en
tacksamhet, vilkens styrka och värde nutidens svenskar äro alltför
benägna att underskatta. Måhända fanns det under den nu
pågående randstatskrisen, de nya nationalstaternas
födslovånda, ögonblick, då ett kraftigt och målmedvetet svenskt
initiativ skulle ha kunnat högst väsentligt stärka både deras
och vårt oberoende för lång tid framåt, men det skulle ha
krävt ett beslutsamt frångående av den passivitet, vilken för
vårt folkflertal mer eller mindre oklart plägar framstå såsom
inbegreppet av den allra högsta och finaste statskonsten för
ett litet land. Det skall också villigt medges, att svårigheterna
vid en dylik aktiv svensk Östersjöpolitik — för ingen del att
förväxla med den på ett helt annat plan liggande s. k.
»tyskaktivismen» — skulle ha varit betydande och
missförståndsmöjligheterna avsevärda. Fanns detta tillfälle, så torde det i
alla händelser nu vara förslitet. Randstaterna ha i sin nöd
vänt sig till andra och mäktigare hjälpare. Och på allra sista
liden tyckas dessa — sedan Koltjaks och Denikins nederlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
