Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Hur en norsk filosof uppfattar svensk filosofi. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 55
en sådan utmärkande teorierna om absoluta substanser, det förra en
verklighets- och begrepps-undersökning, som icke går utöver den
rums-ligt-tidliga verkligheten, dess bestämningar och sammanhang — låt
vara att den måste ta sin utgångspunkt i begrepp, som förekomma
i det vanliga medvetandet eller i den filosofiska och vetenskapliga
diskussionen. Var skulle den eljes börja? Dessa begrepp äro här
icke annat än sådana faktiskt givna utgångspunkter. De äro icke —
och det är att betona — några metafysiska verkligheter av den art,
som filosofien oftast har förutsatt såsom principer för sin förklaring
av den givna, rumsligt-tidliga verkligheten. Sådana absoluta principer
eller metafysiska realiteter äro överhuvud orimliga. Det är här i
stället fråga om att från dylika faktiskt givna utgångspunkter nå de
allmänna förutsättningarna för vår uppfattning av den verklighet vi
alla leva i, att undersöka denna verklighets allmänna struktur och
de begrepp som andra vetenskaper förutsätta och måste förutsätta,
därför just att de icke falla mom vetenskapens ifråga eget
undersökningsområde men ändock äro nödvändiga för dess fortgång. Så riktar
sig filosofien på begreppen rum och tid själva, på begreppet
kausalitet, begreppen medvetande, omdöme, det psykiska över huvud, sanning,
begreppets eget begrepp, begreppet verklighet, andra att förtiga. Och
denna rent filosofiska uppgift är även den ytterst en undersökning
av verkligheten själv, försåvitt det just — ytterst — gäller att så
rena begreppen, att de kunna verifieras som verkligheter jämte andra.
Men man har därför ingen yttersta och absolut princip att stödja
sig på. Det är i filosofien fråga om samma verklighet som vid den
empiriska naturvetenskapen eller psykologien. Och om man här också
icke frågar efter objektens genesis, deras plats i ett kausalt
sammanhängande helt, så kan det dock även här vara av värde att sätta
dem i relation till varandra. I andra fall är kanske den blotta
analysen av begreppet självt nog. Kanske kan man redan så vinna den
insikten, att ett visst begrepp alls icke är en verklighet, vare sig
absolut eller relativ. Detta är ock en vinst.
Prof. Aall må nu äga aldrig så stora förtjänster som
vetenskapsman på andra områden — det är en sak, som jag alls icke känner
till — för de rent filosofiska uppgifterna och frågeställningarna synes
han i varje fall minst sagt sakna nödig förståelse. Ofta träffar han
t. ex. alls icke punctum saliens i den filosofiska framställning han
kritiserar, och hans anmärkningar gå därför ofta vid sidan (jfr
Meur-lings artikel). Och han synes överhuvud vara väl mycket fången
i en ensidig empirism, som själv förutsätter alla de begrepp vi ovan
uppräknat utan att kunna på sin egen mark behandla dem eller ens
fatta, att någon annan metod är möjlig än den empiriska. Därför
att en metod icke är empirisk i denna trängre mening, är den ju
dock icke verklighetsfrämmande eller rationalistisk.
Hur barock Aalls uppfattning av den moderna svenska filosofien
i själva verket är, framgår t. ex. av hans yttrande om den s. k.
»senare boströmianismen» (inklusive Hägerström, Phalén och Hedvall),
att släktskapen mellan filosoferna av denna riktning igenkännes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
