Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 jan. 1920 - Nationalitet och politik - »La chambre introuvable»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 DAGENS FRÅGOR
betecknande, alt han i förordet stämplar tesen »inga annexioner»
som ett »cyniskt socialistiskt slagord», såsom vars liberala (liksom
kristna) alternativ han framhåller mandatärprincipen, utan att han tycks
tänka på vad denna innebär av egoistiska profitmöjligheter i både
politiskt och ekonomiskt avseende.
Han är nog i besittning av den lika älskvärda som politiskt
riskabla optimism i fråga om den ostörda mänskliga naturens
inneboende godhet, som tillhör den sanne liberalen. Den som är mera
skeptisk i denna punkt känner sig benägen att ge en vidare
räckvidd åt betydelsen av en legend, som han anför såsom symbolisk
för den chauvinistiska formen av nationalismen: En mytisk
Balkan-kung fick en natt i en uppenbarelse löftet, att hans folk skulle
erhålla vad helst han begärde, blott med det villkoret att grannfolket
skulle få detsamma i dubbel måtto. Fursten funderade ett dygn och
bad så, — att hans folk måtte bliva enögt. Det är icke utan, att ett
dylikt sinnelag tyckes taga sig uttryck icke endast bland de smärre
folkslag, som nu — utan tvivel till förf: s stora bedrövelse — stå
emot varandra alltifrån Östersjön till Svarta, Egeiska och Adriatiska
haven.
Den franska deputeradekammaren undergick genom
valen den 16 november 1919 en märklig metamorfos.
Vore den ock en frukt av tillfälliga stämningar, skulle den dock fyra
år framåt betyda en faktor av rang icke bara för fransk utan för
europeisk politik. Men allt talar för att »den mest reaktionära
kammaren sedan 1871» icke återgår på snart förflyktigande opinionsnycker
utan bottnar i en förändring av det franska folkets politiska tänkesätt.
Ej skall förnekas sannolikheten av att situationsbetonade tillfälligheter
spelat in gynnsamt åt ena, ogynnsamt åt andra sidan. Clémenceaus
långa dröjsmål med valen förklaras av en strävan att avvakta en så
lyckosam tidpunkt som möjligt. Om valen ägt rum i våras, skulle
förmodligen yttersta vänstern höstat vinster av den oros- och
missnöjesvåg, .som drog över landet. Generalstrejken gjorde fiasko i juli. Den
franska socialdemokratiens flertalsgrupp orienterade sig allt mer
oförväget i riktning mot Moskva. Ställningen hade klarnat; valmännen
hade, som Clémenceau sade, »haft tillräcklig tid att reflektera».
Ögonblicket var gynnsamt för de nationella och konservativa riktningarna.
När dessa kommo till kraftfullt uttryck vid novembervalen, betyder
emellertid detta ej, att de härför främst ha att tacka en till deras
fördel tillrättalagd situation. Det torde i stället kunna sägas, att det
var först nu, efter avlägsnandet av en del ovaraktiga regnbyar, som
atmosfären klarnade och lät skönja den verkliga räckvidden av de nya
strömningarna.
»Ni ha jordfäst republiken!» säges en* fanatisk antiproportionalistisk
fransk politiker ha utropat efter kmbbfästandet av de beslut, varigenom
l juli förra året den gamla skäligen grovskurna vallagen ersattes med
en ny. Att majoritetsvalen voro de säkraste för republikens bestånd
har in i det sista på många håll varit en dogm och tillika en svaghets-
»La ehambre
introuvable».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
