Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Kommunalskattereformen. Av Carl W. U. Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMUNALSKATTEREFORMEN 93
tagas i anspråk, d. v. s. där inkomsten understiger det
garanterade minimum. Uppenbarligen är det dock fråga om en
objektbeskattning utan rationell grundval. I stort sett skulle det
enligt reservationerna ställa sig så, att den skuldsatte bleve
in-tressebeskatlad men ej den skuldfrie. Resultatet blir i själva
verket enligt de båda reservationerna en inkonsekvens, som icke
kan försvaras från vare sig intresse- eller förmågeprincipens
ståndpunkt.
Tydligen giver den i förslaget använda metoden ett även ur
förmågesynpunkt mera tillfredsställande resultat. Ty
visserligen skola enligt detta förslag jordbrukarna betala ett visst
minimum, men objektbeskattningen drabbar i lika grad alla
jordbrukare, även de större, och dessutom tjänar inkomsten för dern
alla att reglera ställningen mellan jordbrukarna inbördes.
Givetvis kommer man nu att invända: det nämnda må hava sitt
berättigande vid en jämförelse jordbrukarna sinsemellan, men detta
förmår icke häva den betänkligheten, att jordbrukarna gent
emot andra bliva sämre ställda. Denna invändning har, om
man ser saken ur endast förmågesynpunkt, rent teoretiskt ett
visst fog för sig. Men praktiskt ställer sig saken annorlunda.
Det är en erfarenhet, som icke torde kunna jävas, att
jordbrukarna i allmänhet även i fråga om statsbeskattningen faktiskt
äro bättre ställda än löntagare. En jordbrukare med 5,000
kronors till statsskatt taxerad inkomst har det nästan
undantagslöst avgjort mycket bättre ställt än en löntagare med samma
taxerade inkomst. Anledningen härtill må vara vilken som
helst — mycket betyder givetvis den omständigheten, att
jordbrukaren deklarerar konsumerade produkter till lägsta
försäljningspris, under det att löntagaren för dem måste erlägga högsta
inköpspris. Att jordbrukaren betalar skatt för en garanterad
mindre summa utöver den deklarerade, kan även ur
förmågesynpunkt icke anses annat än fullt skäligt. Jag kan ej
underlåta att betona, att även i detta avseende de nämnda båda
reservanterna i verkligheten ej stå på någon principiellt annan
ståndpunkt än förslaget. Ty det av dem förordade garanterade
minimum gäller ju ej löntagare.
Svårare ställer det sig nog att ur enbart förmågesynpunkt
generellt motivera fastighetsskatt för annan fastighet än
jordbruksfastighet ävensom näringsskatt. Dessa skatters
berättigande har emellertid, i den förda diskussionen mindre dragits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
