Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vad innebär en modern världsuppfattning?. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAD INNEBÄR EN MODERN VÄRLDSUPPFATTNING 113
ling, är omöjligt att tänka. Mannen är icke densamme som
barnet, låt vara att mycket är gemensamt och förbindande för
de båda subjekten.
Låtom oss å andra sidan se, vart vi till sist föras, om vi icke
tillämpa den nämnda regeln. Subjektet för bestämningarna abc
tankes såsom samma som subjektet för bestämningarna a b d.
Det skall vara ett och samma subjekt i de olika fallen. Det
subjekt, sorn jämte a och b har c till bestämning, det skall
ock ha d till bestämning — låt vara att tiden är en annan.
Men nu har det icke såsom subjekt för abc också d till
bestämning. Dock har det d till bestämning. Skola dessa tankar
samtidigt kunna fasthållas, måste d på något sätt tänkas ingå
i subjektet för abc och därur framgå, aktualiseras såsom dess
bestämning. Man får därmed det andra hjälpbegreppet,
begreppet om frambringande.
Även vid detta begrepp är det således den goda filosofiska
regeln, att låta detta vara detta, mot vilken man syndat. Och
försyndelsen är egentligen en och samma som vid begreppet
om subjektet med de växlande bestämningarna. Man tänker
något såsom varande d, vilket icke är d. Eller — för att mera
klart angiva, vad det här egentligen rör sig om: verkan tankes
identisk med orsaken, tankes ingå i denna och därur
frambringas. Substansen blir causa sui, orsak till sig själv. Men ett
kan icke vara ett annat. Verkan kan icke vara detsamma som
orsaken, orsaken icke detsamma som verkan. Här föreligger en
tidsrelation med tvenne skilda led, som aldrig i evighet kunna
sammanfalla. Det ligger i deras begrepp att vara skilda. De
ha eljes ingen mening. Ledet i en relation kan icke vara hela
relationen. Redan Hume insåg detta, och Kant talade som
bekant om att orsakslagen icke är en analytisk sats, vilket
betyder, att verkan icke genom någon analys kan finnas i orsaken.
Men en sådan identifikation av orsak och verkan, samtidigt
som man nödvändigt måste tänka dem skilda åt, föreligger i
varje tal om ett frambringande, om att något är »genom sig»
— metafysikens grundtes — eller >genom annat», såsom allt
relativt enligt metafysiken måste vara: det relativa har ju sin
grund i ett absolut. Det som över huvud är genom något, det
är i detta andra inneslutet och framgår därur, det är således
också det till sist genom sig — causa sui. Så hänga de
metafysiska begreppen på det intimaste samman med varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
