Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Konservativ demokrati. Av Birger Lövgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vad som helst. Aldrig skulle det t. ex., för att dock nämna
blott en småsak, falla honom in att vilja avskaffa adelsskapet
— en annan sak är det med det löjliga och barnsliga
ordensväsendet!
Pieteten är sålunda det ena av de bägge huvudelementen i
konservatismen, det andra är empirin. Den saknar icke idéer och
ideal men ställer sig obönhörligt skeptisk gent emot alla ideologier.
Dess historiska sinne lär den, vilka krafter som till godo eller
ondo verka i det mänskliga livet, den tar hänsyn till de i
människonaturen inneboende behoven och strävandena. Den tror icke,
att samhället låter sig utan vidare omskapas efter än så snillrika
konstruktioner, som runnit upp i den ene eller andre tänkarens
hjärna, eller livet inriktas efter än så välmenande rätlinjigt
uppdragna normer. Den ser därför sin huvudfiende i abstrakta
system av socialistisk eller bolsjevikisk stöpning. Den prövar och
väger dem naturligtvis med omsorg, tar upp vad som synes
nyttigt och som organiskt låter sig inpassas i det redan förefintliga
samhället, men vrakar och bekämpar det övriga.
En sådan konservatism är visserligen icke vanlig i Sverige.
Svenskarna äro intet konservativt folk. De äro i allmänhet varken
pietetsfulla eller benägna för allvarliga empiriska studier och
strävsamt tankearbete. Huru behandlar icke Stockholm sina
kyrkogårdar! Särskilt Adolf Fredriks, som blivit degraderad till annex
åt storstadsgatornas gångbanor, står där som ett skriande
monument över folkets otacksamhet och pietetslöshet mot det förgångna.
Och om avogheten mot tankearbete är icke att tala. Hur många
även ganska boksynta och bildade människor få icke faktiskt
huvudvärk, om de nödgas följa med i ett även enklare logiskt
resonemang!
Det nya har därför aldrig rönt något allvarligare motstånd i
Sverige. Våra revolutioner äro talrika, men de äro egentligen
intet annat än omstörtningar av faktiskt givna förhållanden —
om djupgående idébrytningar kan det knappast bli tal i vår
historia. Motstånd beror för det mesta på egoism — individuell
eller klass- — eller på okunnighet och motvilja mot att sätta sig
in i frågan. Utan försök att upptaga och assimilera det verkligt
goda och livsvärda i de nya strävandena gör man motstånd, så
länge det går, och sedan uppger man det handlöst, och det nya
kommer rubb och stubb, ont som gott — i stället för en
reform blir det en revolution.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
