Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Humor och melankoli. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 LITTEKATUH
store Humor. Melankoliens fasansfulla djup har väl varje läsare
av Lutherpsalmerna anat, men blott ett fåtal har mäktat tränga ned
i avgrunderna. Söderblom visar genom skarpsinniga analyser, hur
båda, humorn och melankolien, på mångfaldigt vis sammanhänga med
det centrala i Luthers liv: den religiösa förtröstan, vissheten,
förlåtelsen.
Rikedomen på synpunkter och sammanställningar av delvis
originellt och överraskande slag förbjuder varje tanke på referat. Blott
ett exempel ur den nya bokens två första kapitel till humorns
kyrkohistoria. Luther förenklade genialt problemet om de goda
gärningarnas härkomst i enlighet med satsen: »ett gott träd bär god
frukt.» Evangeliets frigörande anda förkastar all Utvärtes och
invärtes andlighet efter heliga schabloner. Men det är påtagligt att
Luthers lynne spelar med. »Det hör till humorns kännetecken att
märka och bele omotsvarigheten och det löjliga, även när det gäller
höga och allvarliga ting. Humorns uppriktighet känner inga gränser.
Luthers humor kunde icke förlika sig med någon form av asketisk
träning. Den tog ut sin rätt och tvang därigenom Luther att göra
den evangeliska förtröstan till levnadens själ utan något slags
Utvärtes recept eller någon metod och försiktighet. Det som hos Luther
kan té sig som självsvåld bidrog sålunda till att klargöra en frihet
från träning och regler, vilken i själva verket innebär högre krav på
det kristna livet, än om det skall forma sig metodiskt efter givna
mönster.» Så har humorn sin dryga del i det reformatoriska
livsidealet, en kristen människas frihet.
I sin totala reaktion mot tillvaron var Luther icke humorist. Gud
och djävulen kunna icke försonas i humorns fred. Humorn
räddade Luther från att sprängas av sin nitälskan och från att taga sig
själv högtidligt. Den hjälpte honom mot förtvivlan och
självbeskådan-de. Humorn renade hans själ från många dunster, som eljest skulle
ha förgiftat henne. Men humorns plats i Luthers liv är alltigenom
sekundär. Gränserna för humor: stark aktivitet och tragiskt lidande,
finnas båda inom Luthers väsen.»
Förvetna kritiker ha trott sig avslöja reformationens sedliga och
religiösa halt genom att peka på dess upprinnelse hos
»ångestneurotikern» Luther. Sådan visdom är föga klyftigare än den spränglärde
jesuiten Grisars försök att misstänkliggöra Luthers
rättfärdiggörelse-lära med hänvisning till de mindre trevliga lokala omständigheter,
under vilka den föddes i munkens hjärna. Icke minst de allra nyaste
reformatorerna kunde ha skäl att minnas den sunda och i stort sett
träffande kritik, som William James riktat i Den religiösa
erfarenheten mot vad han kallar »den medicinska materialismen». Det
behöver knappast sägas, att ärkebiskopens teckning av Luthers inre
marterhistoria är buren av en så djup vördnad för den gudomliga
tvångsbestämdheten i reformatorns liv och av en så grundad
övertygelse om det förblivande i hans verk, att slikt ytligt
psykologiserande blir orimligt. Det är tydligt att Luthers svårmod också har
sin patologiska sida, väl värd att undersökas av fackmän. Men skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
