Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 8. 3. 1920 - Klerikalismen i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 167
troheten hos medlemmarna med samma energi och samma fanatism
som trots någonsin bisittarna i motreformationens
inkvisitionskongre-gationer. Det synes sålunda som om denna benägenhet för fasta former
och bestämda, vittomfattande organisationer utgjorde ett för de
romanska folken genomgående och bestämmande karaktärsdrag. Det är
därför icke underligt att den religiösa renässans, som världskriget
framkallat, i Frankrike och Italien tagit formen av ett starkt
makttillskott för den katolska kyrkan. I Frankrike ha vi under senaste tid
fått bevittna att även gamla trosfasta antiklerikaler som Viviani och
Briand uttalat sig för återupptagandet av de diplomatiska förbindelserna
med den påvliga kurian, trots det att den förstnämnde en gång i
övermod avgav ett löfte att släcka till och med himmelens stjärnor.
Oförnekligt synes även att Glémenceaus markanta nederlag vid
presidentvalet i ej ringa mån får tillskrivas hans obenägenhet för att taga
hänsyn till de förändrade förhållandena på det religiösa området. Som
bekant stöddes Deschanels kandidatur av den katolska gruppen, och
med all säkerhet berodde detta i väsentlig grad därpå att han i
motsats mot Clémenceau med anmärkningsvärd känsla för skiftningarna
inom opinionen förstått att i sina under krigsåren hållna anföranden
lägga in en hyllning åt de numera betydelsefulla makter, vilkas existens
det ännu för ett tiotal år sedan skulle varit den officiella franska
politiken en styggelse att erkänna: Ludvig den helige, Pascal, Bossuet,
Jeanne d’Arc, hela det gamla Frankrikes vördnadsbjudande katolska
tradition med alla dess rika och stolta minnen. Säkerligen är det för
övrigt icke sista gången som det nya klerikala partiet i Frankrike gjort
sitt nyvunna inflytande gällande i landets politiska utveckling.
Än mera tydligt framträder emellertid den katolska klerikalismens
nyvunna maktställning om man vänder sig till Italien. Som bekant
ha de italienska katolikerna alltsedan enhetsverkets fullbordan och Roms
erövring av de savojiska trupperna (20 sept. 1870) haft en
synnerligen ömtålig ställning. Påvedömet vägrade efter Roms fall att
överhuvudtaget erkänna den makt, som störtat detsamma, och i encyklikan
Guibernium subalpinum av den l nov. år 1870 avgav Pius IX inför all
världen en högtidlig protest mot det våld, som övats mot Kristi
ståthållare och hans heliga stad. Vad beträffar det nya italienska riket
så förbjöds varje kyrkotrogen katolik att taga någon del i dess inre
angelägenheter, såsom val till parlamentet o. dyl. Därvid fastslogs i
upprepade påvliga skrivelser principen »ne eletti ne elettori». Men
med tiden visade det sig allt svårare att upprätthålla denna grundsats,
samtidigt som även åtskilliga omständigheter syntes tyda på att kurian
snarast skulle ha att vinna på dess upphävande. Pius X lät därför också
redan kort efter sitt trontillträde i en rundskrivelse av den 11 juni
1905 de italienska katolikerna veta, att det givna förbudet mot
deltagande i det politiska arbetet i vissa fall kunde upphävas. Redan tidigare
hade emellertid organisationsplanen för ett katolskt parti börjat
uppgöras av ett antal unga och entusiastiska katolska studenter, ledda av
den sicilianske aibbén Luigi Sturzo, en man av hög intellektuell
kapacitet och okuvlig energi. Det dröjde emellertid ännu många år innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
