Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 8. 3. 1920 - England och Sydafrika - Klerikalismen i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 DAGENS FRÅGOR
not agree to any action which means the disruption of the Union»);
däremot framhöll han Sydafrikas stora framtida möjligheter och
påpekade, att dess plats i folkens förbund skulle giva det tillfälle att göra
sin röst hörd i alla för dess politiska angelägenheter vitala frågor.
Hertzog accepterade formellt Lloyd Georges svar och uttalade sig i
parlamentet i relativt moderat anda, men samtidigt gav han i energiska
ordalag uttryck åt sin bestämda föresats att alltjämt arbeta för
»gott-görande av den orätt, som begicks år 1902». Under dylika
omständigheter är det givet .att man fortfarande på engelsk sida har att räkna
med ett häftigt motstånd från nationalistpartiet, om också formerna
måhända av hänsyn till den politiska taktikens krav komma att i någon
mån modifieras.
Om Sydafrikas statsmän skola lyckas att slå en bro över den djupa
klyfta, som d närvarande stund skiljer engelsmän och holländare åt,
eller om folkmotsättningen tvärt om under de kommande åren skall
ytterligare skärpas och utvidgas, synes mer än ovisst, och givet är att
den engelska politikens ledare ha all tänkbar anledning att med .största
noggrannhet följa händelsernas gång i den del av det brittiska väldet
som Kipling en gång med hoppfull stolthet betecknade som »the last
and the largest empire».
För den som under världskriget (haft möjlighet att med
någon noggrannhet följa stämningarnas skiftningar i
de krigförande länderna har redan från början av krigsåren ett
förhållande framstått med omiisiskännelig tydlighet, nämligen det starkt
ökade och alltjämt ständigt tillväxande intresset för de religiösa
problemen. Det visar sig i många olika former, dels genom ökad
anslutning till sekter och fria religiösa sammanslutningar, dels genom vissa
samhällsklassers allt tydligare framträdande förkärlek för de åt fantastisk
och mer eller mindre kultiverad vidskepelse skattande samfunden,,
exempelvis Christian science, de teosofiska organisationerna o. s. v.,
dels slutligen genom de från flera håll framkastade förslagen o,m nya
formuleringar av de gamla kyrkosamfundens religiösa grundåskådningar.
Vad här ovan blivit sagt om ifrågavarande rörelses skiftande
uttrycksformer gäller emellertid företrädesvis de germanska och anglosachsiska
länderna. På romansk botten ter sig saken helt annorlunda. Den
växlande mångfald av religiösa stämningar som lever hos de förstnämnda
folkgrupperna har knappast något motstycke hos romanerna. Deras
religiösa känsla har egentligen endast ett sätt att taga sig uttryck på,
och det är genom anslutning till och uppgående i den faktiskt
existerande kyrkliga religionsformen. Ateism eller konfessionellt betonad
religiositet, det är mellan dessa båda poler som de romanska folkens
inre liv oscillerar — varvid det inte bör förglömmas, att den ateism,
varom här är fråga, är lika konfessionellt betonad, lika dogmatisk och
lika intolerant ;som den mest fanatiska religiösa ortodoxism. Inom
det franska och italienska frimureriet, vilket som bekant utgör härden
för den radikala och ateistiska åskådningen, tolereras inga avvikelser
från den rena läran, och logernas överhuvud kontrollera bekännelse-
Klerikalismen
i Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
