Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 8. 3. 1920 - Kulturtradition och stavningsreformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 177
Naturligtvis var utskottet i sin rätt att från sina en gång valda
utgångspunkter förorda motionen, när den andra gången i oförändrat
skick framlades. Men utskottet hade icke haft rätt att i sin
motivering detta år söka göra troligt att överhuvud »intet inträffat» sedan sist,
som inverkar på diskussionsläget. Varje person med en smula
vederhäftigt intresse för svenska ortografiska frågor vet ju, att något
inträffat, och om icke en vänstersocialistisk motionär känner till
faktum, så borde åtminstone av ett riksdagsutskott, även ett tillfälligt
utskott, kunna fordras, att det icke nedkastar riktlinjer för
utvecklingen utan att taga någon hänsyn till den svenska språkvetenskapens
sista ord i frågan. Det finns ett känt skolexempel just från
rättstavningsdiskussionen, som här skulle kunna tillämpas, fast det egentligen
blott vill illustrera de fyra olika beteckningssätten för ks-ljudet:
»Riksdagsbrådskan tycks växa».
Adolf Noreens efterträdare på den upsaliensiska lärostolen för
nordiska språk, professor Bengt Hesselman, tillträdde sitt ämbete med en
ytterst uppmärksammad installationsföreläsning om ortografiska
reformer i språkhistorisk belysning (i utförligare och dokumenterad form
tryckt i Språk och Stil 1919). Detta prof. Hesselmans även för
lekmannen verkligt fängslande inlägg bär tillfyllest vittne därom, att —
som han själv säger — »fackmännen numera i mer än en av de
vetenskapliga frågor, som beröra rättskrivningen, ha en annan
uppfattning än den som var vanlig eller möjlig för tio eller trettio år
sedan». Denna nyorientering betingas av fördjupat inträngande i
dialektgeografien, stilistiken, forskningarna över de moderna
skriftspråkens uppkomst och livsvillkor liksom av märkliga erfarenheter på det
psykologiskt-pedagogiska området; särskilt beträffande läsningens och
läslärandets samt skrivningens och skrivlärandets psykologi. Hela denna
utveckling har naturligtvis icke kunnat undgå att förskjuta den
ortografiska problemdryftningen. Den som i denna stund ställer sig på
det äldre nystavarsträvandets ståndpunkt måste därför vetenskapligt
sett betecknas som klart reaktionär; prof. Hesselman använder också
flera gånger detta ord för att karakterisera vissa sidor av 1906 års
reform. Ty det är denna, dess motiveringar och verkningar, som utgöra
hans ämne.
Först och främst ger hans framställning ett för mången kanske
överraskande starkt intryck av, hur fåvitskt det är att anse dessa problem
»teoretiskt utdebatterade». Mångt och mycket i vår svenska skrift,
som för en något äldre generation tedde sig som påhäng av
teoretise-rande grammatiska pedanter avslöjar sig för den nyare forskningen
med dess finare instrument som logiska och naturliga utvecklingsdrag.
Detta är t. ex. fallet med den formella skillnaden mellan supinum och
neutrum particip (»har älskat», »är älskadt»). För 80-talets
reformvänner var det en dogm, att man här hade att göra med en ortografisk
konstprodukt, en godtycklig och olycksdiger uppfinning. Till full
evi-dens uppvisar nu prof. Hesselman, hur oriktig denna uppfattning var
och är; att återge hans bevisning skulle föra för långt. Dt-formerna
fyllde här, när de först gjordes till regel, tydligen ett verkligt behov och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
