VÅRT PENNINGVÄSENDES NÄRMASTE FRAMTID AV PROFESSOR ELI F. HECKSCHER Det är helt naturligt två frågor rörande vårt penningväsende som man främst skulle önska besvarade. Den ena gäller vilka resultat aktionen och motaktionen i valutastriden hittills ha medfört, den andra vad som i det nya läget bör göras för att komma till mänskliga förhållanden. Tyvärr är det ej lätt att uppnå fullt klara resultat i någotdera hänseendet. Utvecklingen sedan det ödesdigra beslutet om sedlarnas oin-löslighet den 17 mars har karakteriserats av att riksbanken gjort två försenade eftergifter åt kraven på ett sunt penningväsende. Den första var den i många månader påyrkade räntestegringen från 6 till 7 procent, verkställd två dagar efter beslutet om sedlarnas oinlöslighet. Från såväl riksbanks- som privatbankshåll hölls den fram som en lockelse — underligt nog, då just kravet därpå hade ansetts som nationalekonomernas största försyndelse — under de dagar propositionen om oin-lösligheten svävade mellan liv och död, ehuru det alltid under-ströks, att åtgärden ej var en verkan av den nya aktionen utan skulle ha kommit ändå. Det är en god engelsk regel att ej »impute motives», och man kan också nöja sig med att fästa uppmärksamheten på det egendomliga tidssammanhanget, som må ha varit en händelse fastän det såg ut som en ovanligt tydlig tanke. Det var en lycka, att diskontostegringen äntligen kom, och likgiltigt, om den kom av det ena skälet eller det andra, ty dess verkan ändras ej därav. Riksbankens förutvarande chef, frih. Langenskiöld, hade emellertid redan förut fästat uppmärksamheten på det enastående i en sådan politik som att vid »svår penningkris» — Regeringsformens förutsättning för att oinlöslighet lagligen skall kunna beslutas — behålla det s. k. returdiskontot, d. v. s. ge privat- 13. Svensk Tidskrift 1920.