Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Jordbruk och skogsbruk i Norrland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 DAGENS FRÅGOR
Ii ä n g a n d e l’ ö r fattning a r, som nyligen avgivits av
Kolonisationskommittén.
1600-talets lagstiftnings- och förvaltningsätgärder beträffande de
allmänna skogarna utgingo från den grundtanken, alf jordbruket skulle
få tillgodogöra sig deras fodertillgångar, medan den för orten
obehövliga virkesproduktionen skulle förbehållas åt industrien. Med detta
betraktelsesätt fanns det föga att invända mot böndernas urgamla vana
att milsvitt omkring avbärga eller låta kreaturen avbeta det själv växande
fodret. Men från den tid, då man på 1700-talet med förnyat intresse
för jordbruket upptog ett revolutionerande jordreformarbete, har en
aldrig vilande strid pågått mellan böndernas konservativa
bruknings-vaiior och administra tionens nydaningslust. Ämbetsmännen i
Stockholm ha alltjämt ivrat för rediga ägofigurer och ägokoncentration och
sågo endast egensinne och efterblivenhet i böndernas fasthållande vid
sina fäbodar och sina avlägsna slogar eller »ströängar», för att
använda en nyare, träffande term. Det kan se ut, som om utvecklingen
på sistone givit byråkratien rätt, men så länge man ej på någondera
sidan nått fråm till insikten, att åkerjorden kunde och borde ersätta
det självväxande fodret, var den administrativa ståndpunkten ej
förutseende klokhet utan doktrinarism.
Som all sådan har den hämnat sig, ty det är uppenbart —- och
bekräftas än en gång av Kolonisationskommitténs intressanta utredning
rörande ströängsfrågan vid avvittringen (betänkandet s. 55—59) —
att det kanske framför allt var böndernas oavvisliga behov av det
självväxande fodret, som framdrev de slösande arealanslagen och
förvandlade bondgårdarna till begärliga spekulationsobjekl för
trävaruindustrien. Det var blott i tvenne områden, en öppnare verklighetsblick fick
segra över doktrinarismen: i norra Dalarna, där man lämnade bönderna
en begränsad frist att göra sig oberoende av sina myrslogar, och i
lappmarkerna, där det hävdvunna brukningssättet tills vidare fick bestå som
ett provisorium i stället för att förrycka jordfördelningen i dess helhet.
Klokheten av denna smidigare anpassning efter verkligheten visar sig
nu därutinnan, att Kungl. Maj:t och riksdagen äga frihet att upptaga
frågan till rationell lösning, sedan en dylik tack vare det intensiva
jordbruket med foderproduktion på inägojorden blivit möjlig.
Frågan om ströängarna i lappmarkerna har en både lång och
intresseväckande historia. Ett nyttigt bidrag till denna utgör en av
revisionssekreteraren A. E. Rodhe utarbetad, Kolonisationskommitténs
betänkande medföljande översikt över lagstiftningen rörande ämnet
sedan äldre tider. Det är blott skada, att lappmarkskolonisationens
äldsta utveckling därvid ej fått komma till sin rätt. Den utgör eljes ett
både karakteristiskt och pittoreskt stycke verklighet (se B. Boethius,
L a p p a r o c h nybyggare i äldre ti d, Arkiv för Norrländsk
hembygdsforskning, 1919) och skulle framför allt ha utgjort den mest
övertygande bakgrund till kommitterades juridiska argumentering och
förslag. 1600-talets lagstiftning och administrativa åtgärder på området
hade syftat till att öppna naturmarkernas självväxande fodertillgängar
för exploatering och hade därvid ej aktat något ängsligt reglerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
