Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Förfalskad historieundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 243
Vederbörandes tankegång utvecklas något närmare i de speciella
studieanvisningarna. Det heter: »historieundervisningen bör så
planläggas och bedrivas, att dess ledande tråd blir den fredliga odlingens
och samhällsordningens utveckling genom tiderna. Historiens
rättesnöre är att giva en sann bild av gångna tidsskeden, och berättelser
och skildringar ur krigshistorien måste därför även ingå i
undervisningen. Men därvid bör framhållas, att i samma mån kulturen gått
framåt har kriget iallt starkare framstått som en olycka och ett
fördärv, och uppmärksamheten bör fästas på de lidanden kriget alltid
medfört, varjämte för lärjungarna bör betonas skillnaden mellan sådana
krig, som förts till försvar för ett folks självständighet och rätt, och
sådana som framkallats av erövringslystnad eller liknande motiv.» Detta
betyder väl, att den fredliga odlingsutvecklingen skall stå i förgrunden,
att krig väl få omtalas, eftersom de nu i alla fall icke utan grov
förfalskning kunna förtigas, men att tyngdpunkten skall läggas på krigens
lidanden och olyckor, samt att allenast de krig böra få något mått
av erkännande, som förts till försvar för ett folks självständighet och
rätt. Sådant låter ju mycket enkelt och lätt att genomföra, när man
skriver ned det, men i verkligheten? Vi kunna gå tillbaka blott till
kriget 1870—71. Att det kriget, som haft en så eminent betydelse för
den isenaste utvecklingen, icke kan förtigas, är tydligt. Vem skall nu
dömas som den brottslige där? Trots det allra frikostigaste bruk av
den vantolkade episoden med Emstelegrammet står det fast, att
Frankrike började och med något, som då fattades såsom entusiasm, redde
sig att ta revanche för 1814—15. Men för en sannt pacifistisk
uppfattning går det naturligtvis inte för sig att tillerkänna det militaristiska
Tyskland rätten. I detta rätt olösliga dilemma kan man ju trösta sig
med, att hela saken bara helt knapphändigt behöver beröras i folkskolan.
Därmed är i alla fall svårigheten bara kringgången, ty den skall på
denna punkt återkomma för de högre läroverken, och folkskolan
undgår ändå inte liknande tvistiga mål. »Sverige får naturliga gränser»
är ett ämne, som anbef allés till behandling. Nå. vem hade rätt: Axel
Oxenstierna eller Kristian IV, Karl Gustaf eller Fredrik III?
Spörsmålet löses icke med hänvisning till de naturliga gränserna, ty de äro
politiska begrepp, som variera med politikens skiften. För det
tongivande flertalet i Frankrike torde för närvarande Rhengränsen, helst
ända till mynningarna i Nordsjön, té sig /som den naturligaste gränsen.
Den moderna antropo-geografiska vetenskapen har alldeles stannat i
stöpet vid uppgiften att konstruera den sortens yttersta gränsmärken.
Men även om dessa svårigheter löstes i någon mån lika lätt, som
formuleringen halkade ur vederbörandes penna, kvarstår frågan, vad
denna sålunda anlagda undervisning egentligen skall uträtta för det
uppställda slutmålet.
Som exempel på krigens lidanden ha vi ju de klassiska skildringarna
av Magdeburgs förstöring. Det är väl ändå ingen, som på allvar tror,
att några bestående moraliska lärdomar hämtas ur dessa slaktarscener.
Planen upptager ett urval ämnen för vidlyftigare behandling i
sammanfattande återblickar. Där finnes rum för »Gustaf Vasas lands-
17. Svensk Tidskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
