Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 8. 1920 - Rekognitionsskogarna och skogspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 365
väsentligen förfelat, därför att man ej lyckats förmå våra
industriledare att bränna upp den dyrbara råvaran för att upprätthålla en
ekonomiskt förkastlig, för den enskilde och det allmänna lika
förlustbringande bruksdrift av 1600- och 1700-talstyp. Det är ju
bekant, att statens anspråk på ett dylikt förfarande befunnits kraftlösa
på grund av en allmän princip i svensk rätt, som i syfte att ej
klav-binda en framtida riktig användning av jord förbjöd införandet av
återlösnings- och återfallsvillkor i köpebrev å fastigheter (K.
förordning l maj 1810). Huruvida detta länt till allmänt gagn är
emellertid en omstridd fråga. Så har nuvarande statsrådet Bernhard
Eriksson i en motion vid 1920 års riksdag (A. K. N:o 197)
karakteriserat de domar och lagstiftningsåtgärder, vilka (1897—98) förverkligat
lagstiftningens syfte, såsom »utan överdrift ett upprörande utslag av
den formella rätten på bekostnad av den reella och i strid med allt
sunt förnuft».
För de angränsande bygdelagen hade rekognitionsskogsupplåtelserna
en icke i allo glädjande innebörd. Myndigheterna bevarade
visserligen med en sorgfällighet, som på ett nästan överraskande sätt
vitsordas av Åbokommitténs utredningar, de mångahanda av de
kringliggande fastigheterna redan förvärvade rättigheterna i
allmännings-skogarna. Men att dessa togos i industriellt bruk gjorde ett
definitivt slut på bygdernas sekellånga strävan att slå under sig
skogsvidderna, medan runt omkring grannarnas expansion fick
obehindrat fortsätta och väl i regel slutade med fullständig seger, så norrut
definitivt genom avvittringen. Den stundom överraskande skillnad
mellan hemmanens skogsanslag även i närgränsande socknar, som så
uppkommit, har utgjort en källa till ännu ej avstannade tvister och
slitningar. Ännu hårdare står striden om den fråga, som utgör
föremålet för Åbokommitténs utredningar. Den genom industriens
behov av arbetskrafter väsentligt ökade kolonisationsmöjligheten ledde
ju, då marken genom upplåtelsen till bruken var stängd för
självständiga nybyggare, till uppkomsten av ett ej obetydligt antal
kölar-torp, vilkas innehavare i sina egna eller sina företrädares
odlingsmödor trodde sig äga den bästa hemul för en tryggad besittningsrätt,
ehuru de i verkligheten ej hade juridiskt giltiga anspråk på dylik. Att
staten ej från början tillgodosett denna arbetargrupps intressen, är
en otvivelaktig försummelse, som det är en skyldighet att gottgöra.
Då rekognitionsskogarnas bevarande som stora skogsbruk är ett
viktigt riksintresse, ger sig emellertid den gräns, intill vilken man kan
tillmötesgå åbornas anspråk, uppenbarligen av sig själv.
Skogsfastighetens fortbestånd får ej äventyras, men vad som inom
denna ram kan göras för att förbättra en socialt om än ej rättsligt
betryckt befolkningsgrupps villkor, bör ej försummas. Är det av den
största betydelse, att skogen tages till vara, är det ej mindre viktigt, att
den växande befolkning, våra skogsbygder tack vare den industriella
exploateringen kunna underhålla, ej nedpressas i ofördelaktiga villkor.
Åbokommittén har sökt nå en jämvikt mellan de olika kraven
genom att föreslå en utvidgad och betryggande ärftlig åborätt för re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
