Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 8. 1920 - Den politiska korruptionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svar på en anmärkning mot de ynnestbevis han tilldelat vissa
politiker svarat: »jag är ej värre än Walpole». Även svenska
teaterbesökare torde minnas den scen i Sheridans Skandalskolan (1777), där
den unge slösaren Charles Surface auktionerar bort sina
familjeporträtt men vid bilderna av två morbröder som varit
parlamentsledamöter själv halvt förvånad anmärker: »Och det underligaste är, att jag
tror detta är första gången som de vare sig köpas eller säljas».
Det bedrövliga faktum, som säkert utgör en överraskning även för
flertalet politiskt intresserade personer, är att den politiska
korruptionen ännu den dag i dag frodas, och detta ej blott i länder
sådana som Förenta Staterna och Frankrike utan också i England. En
för några månader sedan utgiven, anonym men synnerligen
vederhäftig om än ej överdrivet djupsinnig bok, The Taint in Politics,
a Study in the Evolution of Parliamentary Corruption
(London, Grant Richards, 1920; 288 sid., 7 sh. 6 d.), erbjuder härvid ett
rikt material och ej grundat på hörsägner utan med stöd i brev och
andra urkunder som publicerats i den rikliga engelska politiskt
biografiska litteraturen. Framför allt är det med pekuniära bidrag till
de enorma partikassorna som adelstitlar och andra utmärkelser
köpas, och de nu mer än någonsin svällande »Honours Lists» bli till
stor del ett slags kataloger på subskribenter till det för tillfället
härskande partiets fonder. Men samma mål kunna nås även genom
att exempelvis avstå sin plats i parlamentet åt en minister. Kanske
ännu viktigare är dock den möjlighet till politiskt inflytande som
bidrag till partikassorna likaledes skapar. Med stöd av den
korrespondens som är tryckt i ett biografiskt arbete över Cecil Rhodes,
av Howard Hensman (1901), skildras hur denne målmedvetne statsman
framtvingade — intet annat ord är korrekt — först att Irland fick
behålla sin representation i riksparlamentet enligt Gladstones
home-rule-förslag och sedan att kravet på Egyptens utrymning ströks från
det liberala programmet, där det figurerat i tjugu år. Det första
målet nåddes genom en donation av 11,000 pund sterling till
home-rule-ledaren Parnells partikassa, det andra genom ett motsvarande
bidrag på 5,000 pund till det liberala partiet; och i detta senare fall
var det endast genom upprepade förklaringar att gåvan måste gå till
välgörande ändamål, om givarens villkor ej uppfylldes, som
Gladstone tvangs att ge efter. Kusligast i vår generations ögon verka
dock kanske detaljerna från världskriget. »Krigsministeriet fick
underhålla politiker, som landet ej längre ville se i underhusets
rampljus, ävensom styvnade veteraner och medelmåttiga officerare som
kunde öva påtryckning på politiker. Missbruken blevo värre efter
koalitionen (mellan liberaler och konservativa), därför att det nu
fanns två grupper av politiker och politiska familjer samt deras
anhängare, som man måste taga hänsyn till.» Tekniskt vetenskapliga
kommittéer fylldes med folk utan alla vetenskapliga kvalifikationer,
krogvärdar i militäråldern med politiskt inflytande i orterna gjordes
till inspektörer av kanon- och ammunitionstillverkningen o. s. v.
Enligt den ifrågavarande författarens uppfattning var det endast det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
