Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Lantförsvarets förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 LANTFÖRSVARETS FÖRFALL
bildningsresultatet. Om vänsterpressen sagt några välvilliga ord
orn vad man kunde få lära vid arméns skolor, hade vi fått
rekryter. Det är rätt många som vilja, men ytterst få som våga.
Här hade de båda sista försvarsministrarna kunnat och bort
göra något. Icke heller på annat sätt ha de gjort något för att
hejda arméns avfolkning i fråga om underbefäl.
Vad så beträffar befälsutbildningen, var det redan under
kriget ett fel, som närmast berodde på vissa av de högsta
militära myndigheterna, att arméns befäl hölls i okunnighet om
erfarenheterna från kriget. Det förefaller nästan, som om det hos
dem funnits icke blott icke brist på intresse för utan rent av
motvilja mot allt nytt, det månde nu gälla taktik eller teknik.
Redan 1917 voro vi som sagt fruktansvärt på efterkälken.
Under hela 1918 och 1919 gjordes vid infanteriet ingenting åt
saken, vid artilleriet däremot arbetades det. Vid det senare
truppslaget är man också nu jämförelsevis långt hunnen, nian
vet, vad man vill, huru man skall utbilda och strida, men man
saknar förstås folk och materiel. Vid infanteriet står man ännu
i huvudsak kvar på ståndpunkten före kriget. Under 1919
hade det dock vid infanteriet varit ett mycket gott tillfälle att
bearbeta krigserfarenheterna. Massor av officerare kunde göras
lediga för detta arbete, men ingenting gjordes. Först på
nyåret 1920 började man med officerskurser för att sprida
kännedomen om krigserfarenheterna, men det skedde ej efter enhetlig
plan och skulle ha lämnat mycket litet spår efter sig, om ej
saken tagits upp på annat sätt.
I våras tillsattes en kommission med generalstabschefen som
ordförande för att utreda .hela infanterispörsmålet med
hänsyn till krigserfarenheterna, men den synes ha kommit av sig
redan vid ingången och har ajournerat sina sammanträden. Nu
i höst 1920 kommer arméförvaltniiigeii och begär av 1921 års
riksdag medel för att pröva de krigsredskap, som till stor del
redan 1915 användes i kriget. Ännu skriver en ledande svensk
militär tidskriftsartiklar om, huru man skall förfara mot en fiende,
lika utrustad som svenska infanteriet, men en sådan står ej att
uppbringa i hela Europa och knappast heller därutanför, sedan
de gula och svarta blivit modärnt utbildade och utrustade.
Denna olust att taga itu med det nya har icke blott varit och
är farlig ur krigsberedskapens synpunkt, den har också hos
befälet spritt en känsla av efterblivenhet och hjälplöshet samt gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
