Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1. 10. 1920 - Kampen om Främre Orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 DAGEiNS FRÅGOR
rarnes fånge med en turkisk hedersvakt på några hundra man och
tills vidare bevakad av stadens brittiska ockupationsgarnison.
Träffande har en amerikansk författare kallat dessa arrangement
»mindre en uppdelning än en vivisektion», och redan hopa sig tecknen
på att operationsföremålet börjar vakna ur bedövningen — vakna till
nya konvulsioner.
Från tre håll hotas de nya fredsbestämmelserna: av den turkiska
nationalismen, av den från Moskva dirigerade splitternya orientaliska
bolsjevismen och — säkerligen farligast — av de på sin andel i
bytet besvikna arabernas nationella enhetssträvanden.
Om den turkiska nationalismens verkliga styrka lyda omdömena
mycket divergerande. Dess ledare, Mustafa Kemål, behärskar hela
det inre Mindre Asien, men grekerna lyckades utan större svårighet
slå hans skaror tillbaka, då de hotade Smyrna och ett ögonblick
framträngde till Konstantinopels omedelbara närhet. Han saknar
dessutom ännu den i Orienten viktiga nimbus av legitimitet, som
sultanens eller tronföljarens flykt från Konstantinopel till hans
fältresidens i Angöra skulle ha kunnat skaffa rörelsen. Den bristen kan
måhända en dag avhjälpas, ty att rörelsen åtnjuter sympatier inom
dynastien är både naturligt och bevisat. Den lika naturliga allmänna
krigströttheten efter så många års strider — ända sedan
Tripoliskriget 1911 — är kanske en svårare hämsko på Mustafa Kemåls och
hans anhängares planer, men samma krigströtthet hindrar också de
allierade att sända sina härar inåt Mindre Asien för att där upprätta
det segrarevälde i sultanens namn, om vilket fredstraktaten innehåller
utförliga administrativa och ekonomiska detalj föreskrifter. För
ögonblicket hämtar man andan å ömse håll, men Anatoliens öde hör till
de problem, som i längden ej kunna lämnas olösta. Hit hör bland
mycket annat även ordnandet av Armeniens framtid. Sedan 1918
existerar en armenisk republik utan gränser och utan medel för den
inre ordningens upprätthållande. Förenta staterna ämna ej åtaga sig
det erbjudna mandatet, och andra spekulanter ha ej heller
uppenbarat sig. Landets utsatta läge i närheten av mer eller mindre
bolsje-vikpåverkade f. d. ryska »randstater» i Kaukasus invecklar ytterligare
problemet.
Här skymtar en annan av Orientekvationens ännu obekanta
kvantiteter, den ny orientaliska bolsjevismen. Den är ett led i
sovjetregeringens allmänna konflikt med ententen och utgör Lenins trägnast
affischerade påtryckningsmedel mot England. Huru mycket som är
bluff och huru mycket som är faktisk, revolutionshotande verklighet,
kan ännu ej, allraminst på avstånd, bedömas. Man vet emellertid,
att propagandacentralen i Turkestan länge arbetat under högtryck,
och att förbindelser knutits åt många håll — med turkiska
nationalister, persiska rövarhövdingar, afghanska engelskhatare och indiska
revolutionärer. Ett slags agitatorsrevy hölls nyligen i Baku i form av en
stor »orientalisk kongress», och ryska trupper gjorde i maj en påhälsning
i Nord-Persien. Revolutionerandet av Asien är emellertid en sådan
jätteuppgift, att det måste taga sin tid, innan man kan börja iakttaga, i vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
