Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1. 10. 1920 - Kampen om Främre Orienten - Eupen och Malmedy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 DAGENS FRÅGOR
Feisal öppnade nyligen sitt hjärta för en intervjuande engelsman,
en kamrat från Palestinafälttåget. Han erinrade därvid vemodigt
denne om att araberna efter segern hoppats att med brittisk hjälp
trygga sin frihet och sitt oberoende på säker grundval. Nu vore i
stället Syrien en fransk provins »eller rättare tre franska provinser»,
och i Mesopotamien styrde brittisk-indiska ämbetsmän, som
offentligen jämförde landets infödda befolkning med Burmas. Feisal kunde
ej undertrycka en fråga, huru kriget skulle ha gått i Asien, om
araberna förblivit neutrala eller lystrat till sultanens proklamation om
det heliga kriget och hjälpt turkarna vid deras angrepp mot Egypten
i januari 1916. Och den allvarliga innebörden av hans slutord kunde
knappast missförstås: »Jag fruktar, att de offer araberna gjort ännu
ej äro till ända.»
För ögonblicket offra som bekant många av dem sina liv på små
gue-rillaföretag mot fransmännen i Syrien och mot engelsmännen vid Eufrat
och Tigris. En engelsk kännare av Orienten, sir Valentine Chirol,
skrev nyligen i Times, att löftesbrottet mot araberna och deras
bristande förtroende till engelsmännens ärliga uppsåt var själva caasa
causans till missnöjet och jäsningen i Mesopotamien och i hela Orienten.
Kilarna Ingleez, »en engelsmans ord», var förr något som man svor
på därute, men så är det ej längre, skrev Chirol. Och han anklagade
öppet regeringen för att ha »scrappat» sina utfästelser både rörande
Syrien och Palestina, liksom den gjort ytterst litet för att uppfylla
dem i Bagdad. Palestinas araber betrakta nog även med en viss
misstro sir Herbert Samuels nya statsbildning, vilken på en gång
skall bli ett »judarnes nationella hem» och ett samhälle med strängt
genomförd religiös jämlikhet mellan judar, kristna och muhammedaner.
En fri mesopotamisk stat är samtidigt vad den brittiske
överkommissarien i Bagdad, sir Percy Gox, utlovar, och i Egypten har
lord Milner ställt i utsikt en vidgad självstyrelse enligt grundlinjer,
som åtminstone en del nationalistledare uttalat benägenhet att
godkänna. Frågan är emellertid, om dessa försök att skaffa betryggande
läglar åt Orientens jäsande vin äro tillräckliga, ifall händelsernas
skiftande spel skapar förutsättningar för något mer än lokala utbrott
av det växande missnöjet. Det är kanske med turkarnas forna Orientvälde
som med det gamla Ryssland: nedbrytandets och styckandets verk gick
lätt nog — »vad förmultnat är, skall ramla» -— men de egentliga
svårigheterna möta, när ur förstörelsen något nytt och hållfast skall börja
uppbyggas.
Bland alla de stora tragikomedier, som nu uppföras på
världsteatern, sedan självbestämmelserätten och annan
ädelhet segrade i frasen och de gamla vanliga motiven för
mellan-folkliga mellanhavanden, lusten efter nästans land och ägodelar, I
verkligheten, har den lilla komedien om förfogandet över 63,000
människors väl och ve i Eupen och Malmedy skymts undan på ett
oförtjänt sätt. Ty för den uppmärksamme ger den onekligen en
ovanligt karakteristisk belysning av den hypokrisins tidsålder, som
Eupen oeh
Malmedy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
