Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1. 10. 1920 - Böndernas klassparti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 DAGENS FRÅGOR
uppgifter. Men med böndernas nyktra vana att låta detta vara detta
generaliserar bonderörelsen icke därför som arbetarrörelsen sin klass’
behov och livss}ni till allmängiltighet. Bönderna finna det ej nödvändigt,
att folk med andra uppgifter leva på deras vis. Stadsbefolkningen och
dess olika intressegrupper ha, säges det, sina särskilda åligganden
och må gärna gestalta livet på sitt vis. Men bönderna skola nu
samla sig och för sin räkning utkräva den rätt, som förvägrats dem,
ända sedan de förlorat en egen representation genom bondeståndets
avskaffande och det verkliga lantmannapartiets förvanskning under
tullstriden.
Den kamp på två fronter, som bonderörelsen upptagit, är säkert både
en styrka och en svaghet. Valutgången har redan visat, att exempelvis
dalallmogens uråldriga och nu av bolagshat skärpta anarkiskt färgade
sturskhet mot »herrarna» här trott sig finna en naturligare tillflykt än
bland socialister och vänstersocialister, och samtidigt erbjuder den
energiska frontställningen mot dessa sistnämnda en möjlighet att i partiet
insamla vida konservativare samhällselement, vilka genom sin
jordegendoms värde och sitt jordbruks organisation närma sig eller övergått
i de kapitalistiska företagarnas klass. Det är ledningens förhoppning,
att de gemensamma intressena skola kunna förena »jordfolket» i dess
helhet, lantarbetarna inberäknade, inom partiet, men det måste dock
förefalla ovisst, huru långt eller huru länge så disparata element
kunna sammanbindas genom förhoppningarna om bättre pris och
större hänsyn till jordbrukets intressen vid lagstiftning om arbetstid
och annat samt genom den ej så litet av känslotänkande färgade
animositeten mot stadsbefolkningen. Tillsvidare är emellertid en
enighet av imponerande mått vunnen, och säkerligen komma
hädanefter agrariska krav med särfärg av de mindre jordbrukarnas
synpunkter att drivas med målmedvetnare energi än förut i den svenska
riksdagen.
Till Bondeförbundets lättfattligaste och helt visst folkligaste krav hör
en prispolitik, vilkens innebörd i korthet kan sammanfattas så, att
priset på jordbrukets produkter genom sammanslutning och politiska
maktmedel skall höjas över värdet i den fria marknaden, medan
industriens motsvarande försök till prisreglering genom truster och
karteller med alla medel skola bekämpas. Om möjligheten, rättvisan
och det riksgagneliga i ett sådant program kommer striden säkert
att stå het, men det är dock knappast i denna alldagliga och
öppenhjärtigt erkända konflikt mellan producent- och
konsumentintressen, man griper det centrala i den nya agrarrörelsen.
Vad man framförallt kan läsa ut ur Bondeförbundets valsegrar i
år är ett kärvt nej för böndernas del till alla socialiseringsplaner,
vare sig det nu skulle bli fråga om verklig statsdrift, om ett mer
eller mindre fullständigt återupplivande av den urgamla statskontroll
över skattejordens skötsel, som 1789 definitivt nedbröts, eller om
återinförande under modärnt socialreformatorisk mask av de
grundskatter, vilkas avskaffande var den gamla bonde-klass-politikens triumf.
Omvårdnaden om skattejordens självständighet har emellertid även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
