Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 6. 11. 1920 - Råds-Ryssland och dess grannstater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 DAGENS FRÅGOR
nöja sig med några till värdet svårberäkneliga löften om autonomi åt
stamfränderna i Fjärr-Karelen och Ingermanland.
Dyrare blev freden med Polen. Dit avträddes 137,000 kv.-km. med
nära 5 millioner invånare öster om den av ententen åt Polen
tillerkända östgränsen, den s. k. Curzonlinjen, och därutöver gavs en
försäkran om att erkänna Vit-Rysslands oberoende. De högtflygande
planerna på att diktera Polens avväpning efter Versaillesfredens mönster
måste skrinläggas tillsammans med det ominösa projektet att i Polen
uppsätta en av Ryssland beväpnad »arbetarmilis». Kännbar var även
den Ryssland avtvungna eftergiften att låta Polen få en »korridor»
upp till Lettland, varigenom nutida rysk propaganda och framtida
rysk handel förlorade den bekväma transiteringsvägen till Tyskland
genom Litauen. Polens för bolsjevikerna värdefullaste
motprestation var väl löftet att ej längre låta »vita» ryska arméer använda
polskt område som operationsbas, alldeles likasom Estland vid sitt
fredsslut lovade att exportera Judenitj-arméns återstod. Vinsten för
ögonblicket blev dock väsentligt reducerad därigenom, att Boris
Savin-kovs och general Bulak-Balachovitjs äventyraretrupper i stället drogo
till det »oberoende» Vit-Ryssland, där de fortfara att oroa de
rådsryska gränsområdena och avvakta, att någonting skall inträffa inne i
Bolsjevikien, som skulle möjliggöra det vita »korståg», varom Kerenski
senast profeterat. Andra »kontrarevolutionärer» drogo efter
fredsslutet i Riga nedåt Ukraina, där Petljura alltjämt drömmer om Kievs
återerövring. Två stridsområden återstå alltså fortfarande på
Råds-Rysslands västfront, men Rigafreden avvärjde i alla händelser faran
för ungersk och rumänsk inblandning, banade väg för ett fredsslut
även med Rumänien och möjliggiorde de röda arméernas
koncentrering mot den fiende, som man i Moskva öppet erkänt vara den
farligaste, general Wrangel.
Wrangels styrka ligger — eller låg — icke i några möjligheter att
med större framgång än Denikin återupprepa dennes frammarsch mot
Moskva, utan i det tryck han ensam av bolsjevikernas motståndare
kunde utöva mot deras verkligt sårbara punkter, storstädernas vitala
behov av tillförsel utav bränsle och livsmedel. Som sin stridsplan
har han själv nyligen angivit att bekämpa bolsjevismen med
»ordningens smitta», att i södra Ryssland skapa ett långsamt sig vidgande
område, inom vilket skulle befästas ett tillräckligt mått av relativ
demokratisk samhällsordning för att så småningom verka tilldragande
på den ryska bondebefolkningen även inom sovjetstyrda trakter, och
detta naturligtvis i växande grad, ju mera oordningen i Råds-Ryssland
tilltager under hungerns och köldens inflytande. De stora
tillförselvägarnas avskärande och det ockuperade områdets sunda
reorganisation äro förutsättningarna för att en sådan plan skulle kunna lyckas,
men utsikterna därtill té sig för närvarande ganska mörka. Wrangel
har nämligen svårt att från sin omgivning hålla fjärran reaktionära
element, vilka beröva honom småfolkets och de frisinnade
antibolsje-vikiska kretsarnas förtroende, och särskilt efter Rigafreden är han
med sina illa utrustade och svårdisciplinerade skaror knappast stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
