Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 6. 11. 1920 - Svensk fosterlandskänslas äldsta urkund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 DAGENS FRÅGOR
i högre grad än han kunde ana: den agitatoriska glöden i hans dikt
är efter snart fem sekler icke utslocknad.
Man talar numera oftast om trenne biskop Thomas’ visor,
nämligen trohetsvisan, visan om Engelbrekt och visan om friheten. Det är
Hjärnes första, till full evidens bevisade resultat att de båda
sistnämnda godtyckligt åtskilts. De höra oupplösligt tillhopa och bilda
en sammanhängande episk-lyrisk dikt av enhetlig byggnad och utan
luckor i tankegången. Med stöd av denna iakttagelse avvisar han
sedan, som det synes lika oemotsägligt, en av Schiick framställd
hypotes, att till grund för rimkrönikans omarbetning till dess
bevarade avfattning skulle ligga just Thomas’ visa om Engelbrekt. Schiick
har menat, att vi känna denna endast i fragmentarisk form; ett av
dess övriga partier har han trott sig återfinna på ett ställe i
rimkrönikan, där de torftiga parrimmen fått vika för en rikare
versbyggnad. Att vidhålla detta antagande torde efter Hjärnes
motbe-visning ej låta sig göra. Till äventyrs skulle man vilja tillägga, att
den konstfullare rimflätningen i det Thomas tillskrivna brottstycket
lätt nog förklaras av anslutningen till ett inom Medeltidens latinska
diktning ganska vanligt schema; Ericus Olais översatta psalm E en
rikir man ök welloger han synes erbjuda snarast större paralleler
än biskop Thomas’ kväden.
Kärnpunkten i Hjärnes framställning bildar emellertid
undersökningen av den sannolika tidpunkten för frihetsvisans tillkomst. Han
har här icke alldeles saknat föregångare; Hans Hildebrand
uppvisade för ett fyrtiotal år sedan, att ett uttryck i dikten osvikligt
pekar på en tidpunkt senare än mars månad 1439. Hjärne för
granskningen vidare. Det kan här ej bli fråga om att antyda den
skärskådande kritik han utförligt ägnar urkundernas ofta svårtydda
vittnesbörd om brytningarna mellan det unionsvänliga och det
nationella partiet under 1430-talets senare år fram till hösten 1440,
då Kristoffer av Bajern valdes till konung. Den riktning, som
uppreste sig mot en utlännings val till svenska kronan, har
uppenbarligen befunnit sig i framväxt från sommaren och särskilt senhösten
1439. Vid trettondagstid följande år träffades i Arboga det beslutet,
att aldrig skulle mer utländsk man tagas till konung i Sverige. Segern
blev kortvarig; innan året gått till slut, hade Karl Knutsson givit
efter och Kristoffer tagit hem spelet. Men i den stämning av
förberedelsens och spänningens oro, som kännetecknade tiden
närmast före Arbogamötet, har enligt Hjärne biskop Thomas utskickat
det agitatoriska sändebrev, som hans dikt var vid sin födelse. Den
röjer en särskilt personlig adress: till Karl Knutsson. Den är en
fanfar mot unionens återknytande, mot utländskt kungaval. Den snara,
som Sveriges folk bevekande manas att undfly, är unionen: därför
må svensken stå fast och ej låta sig omvända.
Har frihetsvisan haft litterära förebilder, och vilka? Redan
Klemming påpekade en egendomlig likhet mellan Thomas’ dikt och
anslaget till en invokation till friheten av den skotske 1300-talsskalden
John Barbour: A! freedome is a noble thing! Hjärne anför en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
