Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johannes Rudbeckius. Av S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 S. J. BOETHIUS
reformationstidens läroanstalter. Det är sant, att de sedan i
allmänhet besökt främmande universitet, men utan en god grund
skulle de ej på ett så fruktbringande sätt kunnat tillgodogöra
sig undervisningen vid dessa. Det synes mig därför, att en av
J. Rudbeckii nyare biografer, R. Hall, med rätta reagerat mot
de stränga domarna över den svenska ungprotestantismens
bildningsliv. Reformationen har ej heller här förnekat sin
kulturbringande kraft. Det arbetades med iver och entusiasm
vid 1500-talets svenska läroanstalter. Vad som saknades var
medel och organisation till den nybildning, som dock behövdes.
Äran av att ha berett bådadera tillkommer Gustav Adolf och
hans kulturella medarbetare, men förutsättningen för dessas verk
hade den föregående tiden skapat.
Efter tre års studier vid Upsala universitet begav sig Rudbeckius
till Wittenberg. Valet av denna högskola innebar eller kom att
innebära ett ställningstagande till ett problem, som
sammanhängde med det mest centrala i tidens andliga liv.
En följd av medeltidens asketiska livsåskådning hade varit
dess hierarkiska kyrkobegrepp. Då sann religiositet gjordes
beroende av människans förhållande till yttre ting — avhållande
är också ett förhållande — blev den sanna kyrkan, Guds rike
på jorden, ansedd såsom något på yttre tecken igenkänneligt.
Sådana tecken antogs präst- och munklivet erbjuda, och så
identifierades den sanna kyrkan med kleresiet. Övriga döpta
betraktades såsom ett bihang till kyrkan — ungefär som de
livegna till staten —; de kunde blott genom underkastelse under
kleresiet få någon del i kyrkans andliga håvor. En annan följd
var, att plikttrogen verksamhet för tillgodoseende av jordelivets
krav, ehuru visserligen även från asketisk kyrklig synpunkt
ofrånkomlig och därför anbefalld lekmännen, dock uppfattades
såsom något mindervärdigt, jå, som ett åsidosättande av de
egentliga kristliga plikterna — en uppfattning, som vållade
mycken samvetsnöd och var principiellt kulturfientlig. Från
bådadessaföljderavdenasketiskaverkhelighetenbragte
Luther befrielse genom sin lära om rättfärdiggörelsen
genom tron allen a. Enligt denna blev sann kristlig religiositet
ej längre beroende av ett negativt förhållande till yttre ting utan
av en positiv hjärtats tillägnelse av Gudsgemenskapen, som stod
öppen för lekmän lika väl som för klerker, och därmed föll det
hierarkiska kyrkobegreppet med dess andliga ofrihet för lek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
