Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johannes Rudbeckius. Av S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES RUDBECKIUS 151
männen, ty nu kunde den sanna kyrkan uppfattas som den
osynliga gemenskapen av alla kristtrogna, ej som ett prästerligt
monopol. Men en följd av samma, lära var ock, att
pliktuppfyllelse i det jordiska kallet, jordisk kultur, jå, oskyldig jordisk
vederkvickelse upplyftes till ett högre plan. Fanns ej tron, så
innebar ej avhållsamhet från sådant sann kristlig religiositet;
fanns den, så skadade sysslandet härmed ej; tvärtom skulle trons
frukter just visa sig i det slags goda verk, som bestå i att rätt
fylla den jordiska tillvarons uppgifter, vilka ju också äro
människan förelagda av Gud, och genom att fastslå detta fick
reformationen betydelse ej blott i religiöst utan ock i humant
kulturellt hänseende.
Emellertid var förefintligheten av kristligt trosliv den
förutsättning, på vilken Luther åt det humana vindicerade
berättigande och etiskt värde. Då framställer sig frågan, om
vindi-kationens räckvidd även når utanför denna förutsättning. I sin
härliga skrift: Von der Freiheit eines Christenmenschen
(1520), vari Luther ger den skarpaste formuleringen åt
konsekvensen för livet av den nya religiösa principen, tyckes han
besvara frågan nekande, då han yttrade: »Jå, wenn er (ein Christ)
nicht zuvor glaubte und Chrisio ware, so giilten alle seine Werke
nichts, sondern wären eitel närrische, sträfliche,
verdamm-liche Sunde». Konsekvensen härav synes vara, att den lutherska
reformationen ej hade plats för någon annan etik än den, som
ger anvisningar för de kristtrognas helgelseliv. Men vid andra
tillfällen uttalade sig Luther om goda gärningar i betydelse av
kärleksverk och pliktuppfyllelse i det jordiska kallet på sådant
sätt, att han måste ha tillerkänt dem värde i och för sig. Jå, i
den skrift, som jag nyss citerade, säges det, att de böra av de
troende fullgöras för att behaga Gud (»Um Gott darinnen zu
gefallen»). Men kan Gud finna behag i något i och för sig
värdelöst? Man kan svara: Jå, såsom bevis på att sann tro
finnes. Men då frågas: är det rimligt, att Gud till probersten
av tron skulle ha anvisat något värdelöst? I själva verket kan
den allra högsta auktoritet anföras för att etiska värden finnas
även utanför det kristna troslivets sfär. Den barmhärtige
samariten var ju ej en troende kristen, men uppenbart är, att det goda
verk han utförde ej av Jesus betraktades som etiskt värdelöst.
Sedd i denna belysning innebar Luthers stora princip: religionen
en ren hjärtesak, men en som manifesterar sig i fyllande av
11* Svensk Tidskrift 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
