Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johannes Rudbeckius. Av S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES RUDBECKIUS 153
med den i jesuitkollegierna allenarådande medeltida skolastiska
dogmatismen, så behövde ju, då »ändamålet helgar medlen»,
detta ej hindra studiet av denna litteratur, ifall ett sådant studium
kunde bliva av nytta för propagandan. För att det skulle bli
så, införde de jesuitiska läroanstalterna mera praktiska
undervisningsmetoder, och genom att mera nyttja de klassiska auktorerna
såsom stilistiska mönster än som grammatiska bibragte de på
ett lysande sätt sina lärjungar förmåga att tala och skriva latin
— det bildningsresultat, som då stod högst i kurs. Därigenom
gjorde de betänkliga landvinningar på de protestantiska
läroanstalternas bekostnad. Emellertid framträdde också på
protestantisk humanistisk mark en opposition mot den ensidiga
aristotelismen. Dess upphovsman var den franske
universitetsläraren Petrus Ramus (Pierre de la Ramée), ett av
Bartholomeinattens offer. Han införde liksom jesuiterna förbättrade
lärometoder, men framför allt blev han märklig genom att vara den
förste humanist, som fick ögonen öppna för grundskiljaktigheten
mellan antik-hednisk och kristlig-protestantisk världsåskådning.
Han, och detta gäller ännu mera hans lärjungar, nöjde sig dock
ej med att söka frigöra den senare från okritiskt beroende av
den förra utan frånkände den antika litteraturens innehåll —
särskilt Aristoteles’ etik såsom varande hednisk och alltså ej
baserad på den kristna trosgrunden — allt berättigande inom
protestantiskt undervisningsväsen, endast godtagande den klassiska
litteratur, som kunde tjäna till stilistiskt mönster. Men mot
denna ensidighet uppstod en reaktion, som med anledning av
sitt fasthållande vid den av ramisterna förkättrade Aristoteles
betecknats såsom (ny) aristotelism,och härden därför var Melanktons
gamla universitet i Wittenberg. I Sverige hade emellertid
ramismen såsom ett kraftigt försvarsmedel mot den även här
hotande pedagogiska jesuitpropagandan vunnit entusiastiska
anhängare. Den mest framträdande av dessa var sedermera
ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus, och då han och de
med honom liktänkande framförallt tilltalades av den ramistiska
förkastelsedomen över allt i den antika kulturen, som ej hade
betydelse av blott hjälpmedel för luthersk teologi, skulle det
kunnat gå därhän att den svenska protestantismen stängts för
bildningsimpulser, som i alla fall endast ett mångsidigt studium
av den klassiska litteraturen då kunde skänka. Att detta
undgicks var till en ej ringa del J. Rudbeckii förtjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
