Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Gustav III och Frankrike. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 189
Man må finna hans månhet om det konungsliga skråintresset förklarlig,
a i viss mån berättigad. Man har dock rätt att efter förtjänst politiskt
värdesätta, väl ej hans reaktionära sinnelag, men hans otroliga brist på
uppfattning av vad som skedde i det som skedde. Han, som år 1772
ratat enväldet och förklarat sig anse som sin största ära att vara den
förste medborgaren bland ett fritt folk, och som själva
revolutionsåret 1789, om ock motvilligt, slutit förbund med de ofrälse och
dymedelst kraftigt bidragit till adelsprivilegiernas raserande och de
sociala ståndsmotsättningarnas utplånande, han drömde nu orn att
tvinga fransmännen att återställa ej blott den feodala konungamakten
utan jämväl den parasiterande Versailles-adelns privilegier, jå hela det
murkna franska ståndssamhället. För de moderna .konstitutionella
idéerna, som arbetade sig fram i Frankrike, stod han lika oförstående
som för den sociala utveckling, som gjorde ståndssamhället till en
anomali och lät det moderna klassamhället födas därur. Hans
avsky mot »manegens vidunder», såsom han kallade den franska
nationalförsamlingen, erinrar i intensitet och i de uttryck, den esomoftast
tog sig, om Gustav IV Adolfs hat mot revolutionens inkarnation,
»vilddjuret» Napoleon.
In i det sista var Gustav III full av antirevolutionära planer, och
han bedrev dem med hetsig energi, till dess Anckarströms kula
ändade hans liv. »Trumpetaren, som gått i spetsen och blåst
fanfarerna för de män, som skulle upptaga den verkliga kampen, hade
ryckts bort endast tre veckor innan kampen på allvar begynte, denna
kamp, som han längtat efter och vilken även han i sin mån och på
sitt sätt hade varit med om att förbereda.» In i det sista var han
trogen i sitt hat mot revolutionen och i sin kärlek till sin ungdoms
Frankrike.
I ett avseende hade Gustav III:s politiska skarpblick icke förnekat
sig. Redan vid underrättelsen om Bastiljens stormande och de därpå
närmast följande händelserna hade han förutsagt det franska
konungadömets fall, alltså vid en tidpunkt, då man i Sverige allmänt trodde
på nationalförsamlingens vilja och förmåga att upprätta en stark
konstitutionell monarki, och tidigt hade han insett revolutionens
farlighet för det europeiska statssystemet. Måhända kommer detta
en gång att bliva utgångspunkten för någon historikers försök till en
ny och för Gustavs antirevolutionära politik mindre ogynnsam
värdesättning. Genom att urgera analoga synpunkter, om också ej endast
därigenom, ha ju redan flera forskare sökt att mildra eftervärldens
dom över hans olycklige son och dennes förbittrade kamp mot det
revolutionära Frankrike.
Hugo Valentin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
