Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det tyska vårfälttåget 1918. Av Gustaf Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förberedelserna för offensivfälttåget voro i full gång sedan
hösten 1917 — det definitiva beslutet därom fattades dock först
senare — och tidigt på våren 1918 voro de i stort sett
avslutade. För fälttågets genomförande förfogade Ludendorff över
nära 200 infanteriavdelningar, varav ett nittiotal befunno sig
bakom fronten i och för särskild anfallsutbildning.
Den första fråga, som då uppställer sig, är, om tyskarna våren
1918 innehade verklig numerär överlägsenhet över sina
motståndare. Detta kan på goda grunder betvivlas. Visserligen befunno
sig den 21 mars 1918 enligt ententekällor 192 tyska fördelningar
på västfronten mot 167 allierade, men de sistnämnda voro i
allmänhet större än de tyska; och dessa båda tal uttrycka därför
ej det riktiga styrkeförhållandet. En engelsk författare, som haft
tillgång till de franska och engelska arkiven, anser sig kunna
fastslå, att de båda motståndarna voro ungefärligen jämnstarka
beträffande infanteriet och att tyskarna t. o. m. voro något
underlägsna i artilleristiskt hänseende. Under april och maj
ändrades detta förhållande något till tyskarnas förmån för att under
juni och juli åter gå tillbaka.
Detta förhållande uteslöt emellertid ej obetingat en tysk
seger. För att rätt klargöra de möjligheter, som stodo Ludendorff
till buds, torde det vara nödvändigt att med några ord beröra
den allmänna karaktär, som krigföringen å västfronten i
samband med härarnas nybeväpning småningom antog under de
sista krigsåren. Själva fronten, detta ord taget i dess mest
vidsträckta betydelse, besattes alltmera tunt — en fransk författare
använder uttrycket, att den blott camouflerades — och i stället
ökades å båda sidor de strategiska reserverna, vilka grupperades
så, att de snabbt kunde ingripa på hotade punkter. Tack vare
de moderna vapnen besatt stridslinjen i alla fall en betydande
passiv motståndskraft. Med denna utveckling blev ett aktivt
fälttåg för överledningarna huvudsakligen ett slags spel med reserverna,
där den av motståndarna, som innehade initiativet, sökte förena
en överlägsen styrka på en lämplig anfallsfront för att vinna
sitt mål — vare sig terrängvinst eller strategisk genombrytning
— innan motståndarens reserver hunnit ingripa. Den grundliga
artilleriförberedelse, som under 1917 ansågs nödvändig före
infanterianfallet, medförde dock, att detta i regeln ej lyckades —
undantagen utgjordes av relativt mindre strider, såsom slagen vid
Verdun och Malmaison — och härav fick på många håll, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
