Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5. 9. 1921 - Socialism och revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 DAGENS FRÅGOR
och de parlamentsvana, erfarna socialistledarna av 1918 visste mycket
väl, att med den faktiska styrka borgerligheten ännu hade i
Västeuropa, varje revolutionsförsök här i längden skulle slutat med det
argaste bakslag. De vänstersocialistiska ledarna visste det däremot
icke — och häri, men också ensamt häri bestod hela den djupare
olikheten mellan dem och deras kolleger närmast till höger.
Meningsdifferensen mellan socialisterna och kommunisterna under
revolutionsepoken har icke varit en differens mellan anhängarna av tvenne
principiellt olika åskådningar, utan den var helt enkelt den gamla
vanliga mellan en idégrupp och en realitetsgrupp inom samma parti,
mellan — kanske medveten — ideell desperation å den ena sidan,
och politisk erfarenhet å den andra.
Men därav följer också, att hela den garanti för samhällsordningens
bestånd som man på senare tid velat finna i socialdemokratiens
förmenta sinnesändring, förflyktigas. Så länge det borgerliga
samhället är starkt, är också socialdemokratien lojal, men denna lojalitet
kan givetvis aldrig själv bli ett moment i styrkan. I samma
ögonblick det faktiska maktläget förskjutes — genom att klyftan mellan
de borgerliga samhällsgrupperna inbördes vidgas, genom en ny
revolutionär högkonjunktur ute i Europa, genom en ekonomisk
depressionsperiod som ger de röda partierna tillfälle att mobilisera alla sina
reserver — skall man också finna den nuvarande högersocialismen
på hastigt glid vänsterhän och faran för en revolutionär antändning
av gruppen i dess helhet överhängande.
Exemplet från Finland 1918 är här belysande, då under en
skenbart glänsande yttre maktkonjunktur hela den socialistiska gruppen,
från den yttersta vänstern ända till de grupper, som inom partiet
självt ansetts mest moderata, utan tvekan kastade sig in i det
blodiga äventyr, vars egenskap av äventyr ingen då ännu anade. Denna
process försiggick fullkomligt automatiskt; med känslan av att man
redan i realiteten hade makten, följde av sig själv känslan att man
också måste göra denna makt gällande. »Det var icke såsom man
ofta påstått», skriver själv en av upprorsdeltagarna i den röda
krigshistoria, vilken senare utgivits på ryska i Petersburg, »att ledarna
förde oss in i upproret. Det var massorna själva som sade: vi ha
ju makten, varför göra vi då icke äntligen rent hus med
borgarväl-det? Till ledarna sade de: nu gå vi, följa ni icke med, får ni bli
efter.»
Att en dylik spontan marschorder utfärdas av massorna själva,
är för visso ingen tillfällighet, och den instinktiva känsla som trots
frikännanden liknande det ovan anförda dock vill ge ledarna
skulden, har utan tvivel mycket som talar för sig. Men i det finländska
upprorets psykologiska historia finnes i alla fall en sanning att taga
vara på, vilken också den citerade röde historiografen riktigt
uppfattat: sanningen att det finnes politiska situationer, där, om vi så
få uttrycka oss, maktens tyngdkraft obevekligt gör sig gällande och
där det är gagnlöst att göra ledarna ansvariga för förskjutningar,
som de i alla fall icke längre kunna hindra. Sådana situationer böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
