Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - En ensam röst i Ålandsfrågan. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ENSAM RÖST I ÅLANDSFRÅGAN 403
de sagt sig älska så djupt men ivrigt togo parti för de
finskfin-nar av vilka de sade sig vara så hotade — detta krav känns
retsamt för mången, även orn man ej i regeln törs visa det.
Det är verkligen ej blott några knivskärande underklassfinnar
som väcka misstämning i Sverige. Det vore lätt att framdraga
exempel ur ens personliga erfarenhet på högt uppsatta finnar som
åsidosätta gästvänskapens och hövlighetens bud i en grad, som
knappt någon annan nations härvarande representanter skulle
tillåta sig. Finnarna ha med rätta tänkt att svenskarna äro ett
folk som låter sig villigt kujoneras, och de ha följaktligen
dragit fördel därav. Men de böra ock tänka att av ett kujonerat
folk kan man ej vänta någon hjälp i nödens stund. Samma
tröghets- och feghetsinstinkter som hindrade svenskarna att
verksamt ingripa till Ålands skydd skola i än högre grad hindra
dem att vid behov ingripa till skydd för Finlandssvenskarna.
Om alltså nederlaget i Ålandsfrågan innebär ett dråpslag för
svensk utrikespolitik, måste man gå till den föga vederkvickande
men nödvändiga uppgiften att utforska vem som bär skulden
för nederlaget.
Man har sagt: skulden ligger hos svenska vänstern som ej
ville hjälpa det vita Finland under inbördeskriget; hade vi gjort
detta, hade vi haft Åland. Från vänsterhåll har man betecknat
premissen som omöjlig; ett ingripande skulle ha kastat Sverige in
i världskriget och det på den sida som inom kort dukade under.
Möjligen, fast icke säkert, är denna kritik av premissen oriktig.
Men detta spelar en obetydlig roll. Ty under alla
omständigheter är slutsatsen minst sagt tvivelaktig. Även om vi
tillmötesgått vitfmnarnas alla krav — och dessa voro så stora att även
de flesta högermän ryggade tillbaka inför dem — så finns det
intet som tyder på att Finland hade släppt ålänningarna fria.
Det har sedan gammalt på båda sidor Bottenhavet ansetts
självklart att i förhållandet Sverige—Finland svenskarna skola vara
enbart givande och finnarna enbart tagande part; det är ej nog
med att Sverige skall hjälpa, finnarna skola dessutom ensamma
bestämma hjälpens storlek, art och villkor. Så fattade ock både
svenskfinnarna och de hemsvenska Finlandsaktivisterna saken
under inbördeskriget. De förra talade så vitt veterligt ej om
något som helst vederlag. De senare fattade hjälpen till Finland
som en helig plikt, ett kategoriskt imperativ, och för ett sådant
kan man naturligtvis ej ställa några villkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
