Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ryska bidrag till världskrigets förhistoria. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U VERNER SÖDERBERG
tyske tidningsmannen Theodor Wolff nyårsaftonen 1921 i
»Berliner Tageblatt» meddelade några intressanta smakprov.
Här kan naturligtvis ej komma i fråga att söka ge en
uttömmande framställning av det rika urkundsmaterialets
väsentliga innehåll. Det omspänner hela den långa rad alltjämt i
skärpa tilltagande konflikter, som kännetecknade stormakternas
inbördes relationer från den bosniska krisen 1908—1909 och
fram till sommaren 1914, men till kännedomen om »de svarta
veckorna» mellan Sarajevo och krigsutbrottet ges däremot här
inga bidrag. Tyngdpunkten ligger på Balkanfrågornas
behandling under de stora kriserna 1909 och 1912—1913, men
därutöver ges massor av värdefulla upplysningar om
ententemakter-nas politik i Persien, i Marockokrisen 1911, under
Tripoliskriget, i Dardaiiellfrågan, i förhandlingarna om Bagdadbaiian,
under lord Haldanes besök i Berlin 1912, i den korta, men
ytterst farliga konflikten om general Liman von Sanders’
ställning i turkiska armén samt vid förhandlingarna 1914 om
en rysk-engelsk marinkonvention. Särskilt Benckendorffs
depescher och privatbrev belysa Greys ställning till alla dessa
konflikter, och i telegrammen från Sasonov och Isvolski ej blott
framläggas den ryska politikens riktlinjer, utan meddelas även
i förbigående mycket av stort intresse rörande den franska
utrikespolitikens strävanden att konsolidera trippelententen till ett
vapenstarkt, intimt sammanslutet förbund, berett att i nödfall
även med risk av ett världskrig föreskriva de båda
centralstormakterna sin vilja. Ytterst påfallande är den aggressiva tonen i de
franska uttalanden de ryska diplomaterna återge. Priset i fråga om
»aktivism» tillkommer därvid obestritt Poincaré, medan av de
ryska diplomaterna Benckendorff representerar den försiktiga
moderationen, Isvolski, Nelidov och Hartwig den skarpare tonarten
och Sasonov söker balansera mellan bägge riktningarna. På
engelsk sida företrädde Grey försiktigheten, medan hans ständige
understatssekreterare (sedermera ambassadör i Petersburg), sir
Arthur Nicolson hörde till dem, som tidigast tänkte sig engelskt
deltagande i ett krig mellan de båda allianskombinationerna (jämför
t. ex. Benckendorffs telegram 14/n 1912 om att Nicolson för franske
ambassadören Paul Cambon förklarat, att »om trippelalliansen
stode i kamp med tvåmaktsförbundét, så skulle enligt hans åsikt
England deltaga i kriget», vartill Benckendorff försiktigt dock
tillfogade, att Nicolson ej alltid noga återger Greys åsikter och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
