Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Sigfrid Siwertz: Ställverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 57
hans gamla, i ett tjog volymer och mera tillämpade manér inte längre
har marknaden för sig, och i anledning därav har han prövat
skäligt att experimentera med en ny litterär teknik. Förebilden är icke
svår att fastställa: man behöver bara läsa ett dussin sidor i hans
nya roman Vem vet? för att bliva klar på att han valt sitt mönster
inom den tyska expressionismen, närmast hos Heinrich Mann. Det
är samma nyckfullt osammanhängande komposition, samma jäktande
hets i skildringen och samma uppfattning av tillvaron som en
meningslös, grotesk häxdans av maniakaliska och abnorma individer.
Men Henning Berger äger ingenting av den trots allt fascinerande
intensitet som höjer Heinrich Manns böcker över genomsnittsnivån
och förlänar dem, om också ej något konstnärligt värde, så dock ett
visst intresse som typiska exponenter för det drag av perversitet
och sjuklighet som finns i tidens lynne. Henning Berger ger oss
blott en påtagligen fullkomligt fotografisk skildring från vissa i
moralisk upplösning stadda judiska finanskretsar i Köpenhamn under
den ännu pågående krisperioden. I ett hänseende kan han möjligen
taga upp tävlan med Heinrich Mann, nämligen i fråga om
skildringens vedervärdighet, men i övrigt stannar han som nämnt långt
efter förebilden. Man har svårt att läsa boken till slut, och då man
en gång plöjt igenom den, lägger man den ur handen med den fasta
föresatsen att aldrig mer låta den komma inför sina ögon. Den är
både motbjudande och tråkig, och inför en dylik kombination sviker
även den mest vittgående litterära tolerans.
Sigfrid Siwertz’ novellsamling Ställverket visar författaren från
en annan sida än hans senaste stora roman, mästerverket i hans
alstring, den Selambska familjekrönikan. I stället för de figurrika
pannåer som han där ställde läsaren för ögonen bjuder han här
miniatyrer i omsorgsfullaste detaljutförande. Men Siwertz’ diktning
har nu en gång den egenskapen att aldrig verka trång eller
begränsad; vilka motiv han än må behandla så förstår han alltid att hålla
perspektivet öppet mot de stora livsproblemen. Så är det också i
hans senaste noveller. Det kan väl hända, att han valt titeln på
sitt arbete just med tanke på vad han anser som sitt författareskaps
innersta syftning: liksom mannen vid ställverket på en
järnvägsstation, fastän i och för sig en ganska underordnad funktionär, dock
genom sina enkla handgrepp ordnar trafiken mellan riken och
kontinenter, så kan också diktaren, sak samma om han väljer de enklaste
motiv, dock verka som förmedlare av tankar, vilka bestämma
människornas öden. Det är något av detta undermedvetna allvar som
ger hans nya noveller deras prägel. Det tränger fram i berättelsen
om mannen i snögropen, i skildringen av banvakten Jaegers enkla
och fruktansvärda tragedi och i historien om den stackars sårade
tysken Fritz, som först i det franska sjukhusets stilla solskensfrid
kommer till klarhet om vad hans land har rätt att kräva av honom
och som därför lämnar sin drömda idyll för att återigen av fri och
egen vilja gå döden till mötes. Icke ens i de tvenne berättelser
som anslå skämtsammare strängar, Befrielse och Djami och vatten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
