Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens Frågor 19. 1. 1922 - Tysklands diplomati 1908—14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 DAGENS FRÅGOR
erade kabinetten vid Wilhelmsstrasse och Ballplatz. Det betänkliga
låg icke allenast och ej heller främst i det av Schoen särskilt
betonade, att man stötte andras »Empfindlichkeit». Värst var väl, att
man vande sig vid en diplomatisk gå-på-taktik, som var alldeles för
lätt genomskådad och som gjorde det särdeles bekvämt, därest en
kylig motståndare under given situation ville framlocka en s. k.
oprovocerad brytning. För den yverborna tyska nationalismen var det
synnerligen uppfriskande att mellan skål och vägg registrera sådana
kraftdemonstrationer som Bosnienaffären och Panthersprånget till
Agadir, men de ansvariga ledarna borde det icke kunnat undgå att
märka, att motståndet undan för undan tätnade. Mellan ett par så
utpräglat ovänliga strömningar som panslavismen i öster och det
franska revanchebegäret i väster var detta icke att behandla med lätt
sinne. Applåderna från den bullrande parketten därhemma voro väl
för de tyska statsmännen en angenäm uppmuntran, men denna
möt-vägdes allvarligt av den utomlands växande uppfattningen, att det
tyska riket numera helst ville med svärdet i hand diktera sina
fordringar. Det är aldrig i längden hälsosamt att få namn för
ohanterlighet.
När Aehrenthal begynte sin bosniska aktion, räknade han
självfallet med Serbiens intensiva ovilja men yttrade kallt, att om
Serbien icke fogade sig, »dann werde es eben die Konsequenzen seiner
Haltung zu fuhlen bekommen». Det är ju så gott som ordagrant
hans efterträdares Berchtolds mening, när han sex år senare beredde
sitt juliultimatum. Om man både i Wien och Berlin glömde den
abcdariska satsen att aldrig göra samma sak två gånger, var det
under-..ligare, att man så lättvindigt hoppade över åtskilligt, som under
mellantiden timat: Poincarés val till president, då det yttrades: »Lui
president, ce sera la guerre»; Isvolskis och Delcassés parallella
verksamhet som ambassadörer hos de allierade franska och ryska
regeringarna; de stigande rustningarna och den ytterst revanchedränkta
franska agitationen för att åter införa 3-årig värnplikt; slutligen
Englands fördjupade förbindelser med Frankrike, särskilt
demonstrerade under Agadirkrisen. Det var en så pass förändrad allmän
situation sedan hösten 1908, att endast den djärvaste och mest
världsfrämmande optimism kunde tillmäta den moraliska harmen över
Sarajevo-mordet nog stor kraft att förlama alla rent politiska
beräkningar.
Efter allt som hittills framkommit mäktar väl ingen förneka, att
varje stat hade sina chauvinister, som under vissa betingelser ej
ogärna sågo en världsbrand. Mycket sannolikt är, att dylika kretsar
hade kortaste vägen till statsrodret i Ryssland och Frankrike,
såsom en artikel på annat ställe i detta häfte visar. Huru den tyska
utrikesledningen ett enda ögonblick kunde underskatta den risken,
ter sig så obegripligt, att allenast detta faktum måste giva gott rum
åt de lastare, som förkunnat dess aggressiva avsikter. Den enda
reson-liga förklaringen är, att man vid Wilhelmsstrasse litade på en
åtminstone ej ovänlig engelsk neutralitet liksom — naturligtvis — på Ita-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
