Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Carl G. Laurin. Nordisk konst. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 133
Stockholm, ulan ur, verkstad och förlag» till den dock inom
citationstecken anförda, rytmiskt och till sitt innehåll förvanskade satsen
»urmakare utan ur, verkstad eller förlag.»
Med verklig överraskning finner undertecknad ett mig tillskrivet
yttrande att Roslin »var den mest klarseende och omfattande
själsskildraren inom hela Sveriges och över huvud taget samtidens konst.»
Mot delta yttrande delar jag Laurins reservation. Jag har nämligen
inte utan moget övervägande i den orätt citerade passagen i Nordisk
Familjebok inskjutit ett betydelsefullt »måhända».
Förbiseenden som dessa sammanhänga med att Laurin inte har
någon tillbörlig respekt för vissa av språkets sidor. Liksom han
utomordentligt känsligt reagerar för komiska vändningar och uttryck,
varhälst han möter dem, och med öm omtanke ser till att de ej
obeaktade förfaras, så förstår han också själv att träffande och kvickt
utforma sina ofta på ett tilltalande sätt hädiska och uppiggande
tankar om världsförloppet. Vad man däremot stundom har en känsla
av att förf. saknar, är sinne för småordens valör och satsens logiska
byggnad.
^7ad skall man t. ex. säga om följande satser:
Konungen eller hjälten, kämpande mot ett vilddjur, var för ass37rier och
perser på deras reliefer och hos de senare också invävda på »jaktmattor» från
15—1600-talen, särskilt omtyckt (s. 5).
Det ville mycket till, innan . . . yttrandet. . . blev verklighet och är det ej
ens nu (s. 43).
Det gotiska inskränker sig oftast blott(!) till spetsbågsformen (s. 72).
För Finland gällde nog ändå mer än om(!) Sverige (s. 404).
Särskilt Bellman och Kellgren såväl som Sergels egen bild och bland
bys-sterna Gustaf III stå främst (s. 502).
Carl Laurins äregirighet som skriftställare, om jag förstått honom
rätt, är att forma fyndiga och roande meningar, av vilka var och en
är ett avslutat helt för sig, en mikrokosmos med en fängslande och
förvirrande blandning av skämt och allvar, kvickhet och lärdom, ros
och ris, forntid och nutid, men inte nödvändigtvis både försats och
eftersats.
Men är det konsekvensen i ett skrivsätt som skapar stil, då har
Carl Laurin mer stil än de flesta. Aldrig har den varit mer
personlig, mer futuristiskt betonad än i vissa meningar i detta arbete
med deras till synes löst påklistrade men för den stilistiska effekten
betydelsefulla ideassociationer. Det finns i skildringen av
Osebergs-skeppet en passage som är oförglömlig. Sedan förf. berättat om det
av drottning Åsa anstiftade mordet på hennes make fortsätter han:
Dylika familjetragedier från tiden omkring år 800 i Norge påminna
mycket om serbiska förhållanden omkring år 1900, vilket ej hindrar(!) att den
nordkarolingiska stil varuti föremålen i detta gammal-norska gravfynd utförts,
äger en hög skönhet, om den också mycket liknar(!) den genom imitation nu
något banaliserade träsnidarstil, som användes på månget turisthotell vid
1900-talets början, så att en ung norsk konstnär utropade, då han fick se
Osebergs-fyndet: For fanden dette er jo Holmenkollen.
Förf. börjar sin mening som vi se i Norge år 800 och slutar den
på Holmenkollen i våra dagar efter att på mellantiden ha varit ett
10. Svensk Tidskrift 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
