Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Carl G. Laurin. Nordisk konst. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 LITTERATUR
slag i Serbien år 1900 och två gånger tillbaka i Osebergsfyndet. Det
kanske är ett bevis på andlig tröghet att som anmälaren föredraga
att hela meningen igenom få stanna ombord på det gravsatta
skeppet och i lugn och rö höra den mångkunnige förf. berätta ej om
serbiska blodsdåd utan om det utmärkande för den nordkarolingiska
stilen och om dess utbredning i Norge, ej på våra dagars turisthotell
utan under vikingatiden. I varje fall känner jag det som om
framställningen på det viset skulle ha blivit ej blott värdefullare utan
även lättlästare. Och vad den påstådda likheten med serbiska
förhållanden angår, kan jag inte finna överensstämmelsen slående mellan
en drottning som låter döda sin make och en annan som med sin
gemål blir ihjälslagen av Sammansvurne.
Och likväl — jag reagerar mot en mening som denna, men
ställdes jag inför möjligheten att skriva om den skulle jag neka, så
betecknande för sin upphovsman finner jag den till hela sin struktur.
Den har med all sin fantastiska utformning något av den charm som
är författaren egen — den bidrar ej att klara någon världsgåta, den
lämpar sig ej för inlärande av någon konststuderande men den är
på något sätt sig själv nog, den lever sitt personliga, intellektuellt
lustbetonade liv, i vilket det är författaren en glädje att inviga den
bildningssökande eller bildningströtta allmänheten.
Jag har kallat Carl Laurins stil futuristisk, men egentligen är förf.
till Nordisk konst alltför kulturellt betonad att inrangeras i denna
unga frondörskara, där han med rätta skulle känna sig främmande.
Nej, det är »le style flambo3Tant» som fyller dessa fängslande sidor
med sina överraskande infall, den stil som härmar lågans fladdrande
form och stickande spets och där, är det sagt, »en djärv pikant lek
drives jämväl med åtskilliga av strukturens viktigaste element».
Och likväl kan Carl Laurin, när han helt grips av ett ämne, när
han glömmer att vara rolig och låter den naturliga värme som fyller
honom finna utlopp nå upp till en på helt annat sätt ypperlig stil.
Jag kan inte neka mig att anföra följande manligt känsliga skildring
av nordens lantkyrkor:
Vida över åkrarna ser man i Danmark och Skåne de ibland vitmenade,
ibland tegelröda små lantkyrkorna med sina trappstegsgavlar, vilka så
naturligt utvecklat sig ur byggandet med tegelsten. Vilken känsla av gammal
grund-fust odling, av förfädernas strävan efter att göra helgedomen så bra som
möjligt, nedläggande förhållandevis mera pengar och mera möda än vi göra på ett
dylikt bygge och lämnande oss senfödda släkten i detta fall långt bakom sig,
har man ej, då man ser de små stenkyrkorna i Uppsverige lysa vita i
grönskan, avslutade av det svarta tjärade spåntaket och med sina tjocka murar
minnande om de tider, då ingen bar svärdet förgäves och då varje fredlig
landsförsamling kunde befara att härjas av hade yttre och inre fiender. Kyrkofri
den i detta ords hela mening var behövlig, och vi efterkommande, huru vi än
stå till de religiösa frågorna, känna, då vi höra klangen av klockorna som
strömmar ut från trästapeln och svingar sig över den vita muren, som omger
gudsåkern, att här finnas vördnadsvärda ännu levande minnen och meningar. Och
själva kyrkogårdsmurarna och vad de innesluta av konst, dopfuntar,
triumfkors eller altarskåp visa fädernas skönhetslängtan och evighetshopp. Man har
här i den lilla kyrkan ett synligt och hevarat uttryck för vad som varit
generationers högsta andliga värden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
