Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Brittiska rikets nationalitetsbekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 153
åtskilliga lokala och för en varaktig uppgörelse ytterligt försvårande
särdrag, som borde varna för alltför schematiska analogier.
Muhammedansk fanatism är vida häftigare och oberäkneligare än vare sig i
Dublinkatolsk eller Ulsterprotestantisk. I Egypten finnes bland den
lägre befolkningen ett främlingshat, som ej riktar sig blott mot
engelsmännen, utan vänder sig mot kristna européer överhuvud, och
England måste därför kräva garantier även för italienares, grekers och
fransmäns trygghet till liv och egendom. Egyptens militärgeografiska läge
vid Suezkanalen, vägen till Indien och Mesopotamien, gör behovet av
en kanalvaktande brittisk garnison till en nödvändighet, och det stora
kolonisatoriska verk England med betydande offer i människoliv och
pengar utfört i Sudan, till en början i khedivens namn, kan ej
utan vidare överlåtas åt oprövade egyptiska politici att av dem kanske
förfuskas. Någon »nationell självbestämmelserätt» kunna i alla
hänseenden egypterna svårligen åberopa för sitt krav att återfå
Mehe-met Alis längesedan förlorade och först av engelsmännen återtagna
erövringar i de sudanesiska negrernas land. Vad England däremot
måste uppgiva är protektoratet över Egypten, vilket på sätt och vis
utövades redan på lord Gromers tid men först vid världskrigets
utbrott formellt proklamerades. Egypten, som förut till namnet var
en turkisk vasallstat och sedan 1880-talets mitt en brittisk, kräver
nu nationellt oberoende; och inom de av moderata egyptiska statsmän,
av typen Adly pascha, godtagna inskränkande gränslinjer, som för
ett par år sedan lord Milner uppdrog, tyckes brittiska regeringen,
efter ett återfall i ohållbar »kraftpolitik», nu vara benägen att
tillmötesgå detta yrkande. Men den nyligen till Seychellerna deporterade
Zaghlul pascha, mannen som i Egypten har folkets öra, kräver mer
än något parti i England, förutom arbetarpartiet i oppositionsställning,
ansett sig kunna medgiva. De moderata kompromissmännen Adly
pascha och Sarwat pascha ha ej i Egypten samma starka ställning
som Collins och Griffith bland Irlands sinnfeinare, och därför blir
ej genom en uppgörelse med dem den egyptiska frågan löst, endast
den nu pågående akuta krisen nödtorftigt utjämnad. Zaghlul pascha
är visserligen ej en så doktrinär fanatiker som De Valera, men hans
inflytande på den politiskt agerande delen av befolkningen är betydligt
större och hans nuvarande nationella krav lika oförenliga med gängse
brittisk uppfattning av vad som tarvas för rikets trygghet som De
Valeras dröm om en fullt oberoende irländsk republik.
Återstå till sist de indiska kraven på förverkligande av den
nationella självbestämmelserätten. Här möter ett problem, artskilt ej blott
från det irländska utan lika mycket från det egyptiska. Man
glömmer alltför ofta, vilseledd av nationalistiska slagord och ytliga
analogier, den av Sir John Seeley så övertygande inskärpta satsen, att
Indien är en världsdel, ej en nation, att där finnas nationaliteter, i
härstamning, religion, bildningsgrad och samhälleliga ideal långt mer
åtskilda från varandra än Europas folk samt att de före
upprättandet av en pax britannica lågo i sekelgamla fejder med varandra och
sannolikt skulle återgå till dessa, om de brittiska ämbetsmännen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
