Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Brittiska rikets nationalitetsbekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 DAGENS FRÅGOR
soldaterna reste hem, överlåtande Indien åt den »nationella
självbe-stämmelserättens» välsignelser. För ögonblicket samverka den
hinduiska nationalismens ledare med de indiska muhammedaner, som
predika kalifatets förverkligande, men denna allians är tillfällig och
allt annat än djupgående. Moplah-upproret, vars värsta
våldsbragder gingo ut över hinduiska bönder, ger en försmak av vad man i
stor skala har att vänta i ett »fritt Indien». Sådana våldsmän, som
där foro fram med tvångsomvändelser, mord och plundringar, äro i
Indien oändligt talrikare än fredliga vise av Nobelpristagaretypen
Rabindranath Tagore. Indiens i detta ögonblick kanske
inflytelserikaste man, mahatma Gandhi, är en mystiker av halvt tolstojansk
läggning. Visserligen predikar han, att man ej skall giva kejsaren
skatt eller köpa västerlandets tyger, men han är principiell
motståndare till väpnat motstånd och ålägger sig många dagars fasta, när
de av hans förkunnelser upphetsade folkhoparna slå ihjäl några
poliser, och detta är med all säkerhet icke något hyckleri, utan rena
rama österländska allvaret. Gandhi har emellertid även han
iakttagit nationalitetsprincipens partiella segertåg i västerlandet. Samma
krav på swarqj fanns i Indien långt dessförinnan, men
världshändelserna ha givit det ökad omfattning, de allierades egennyttigt hårda
behandling av Turkiet har på sina håll stegrat den muhammedanska
fanatismen i Indien till feberglöd, massakern i Amritsar har
framkallat en förbittring, starkare än irländarnas över polisernas
våldsdåd i Balbriggan och andra »pacificerade» orter, och av
Irlandsuppgörelsen sluter man sig till att engelsmännen genom våld och hot
kunna skrämmas till vilka eftergifter som hälst. Ryska bolsjeviker
ha även sått sin ryktessäd i agitationsåkern, och bergsstammarna
uppe i nordväst glädja sig redan åt utsikten till att de besvärliga vita
männen skola draga sina färde, så att de rika slätterna skola
ligga öppna för djärva plundringståg liksom i längesedan svunna
dagar.
Förevisningen av prinsen av Wales båtar ej mycket i ett dylikt
stämningsläge; på sin höjd blir hans eriksgata liktydig med ett
mätande av vindstyrkan i skilda trakter. Upprättande av militärdiktatur
skulle förmodligen blott leda till uppror, blodsutgjutelse och
skapandet av martyrer. Välmenta fantasters råd att göra Gandhi till
demokratisk styresman i en med riket löst förbunden »indisk fristat» är
enbart löjligt, ty — som en författare i The New statesman säger i
en välfunnen paradox — »hans makt över sinnena beror helt och
hållet på bibehållandet av den brittiska raj han söker förstöra».
Indien kan ej överlämnas åt den stränga militärdiktaturens svärd och
ej heller åt den västerländskt gestaltade »nationella demokratien»,
vilket även skulle betyda svärdets välde i ett kaos av oerhörda
dimensioner. När dessa bägge alternativ äro omöjliga, vad återstår då
annat än ett fortgående på den inslagna vägen, de bildade indiernas
långsamma uppfostran till allt högre mått av självstyrelse, samtidigt
med att England för en oberäknelig tid framåt själv erhåller det
högsta styrelseansvaret, ansvaret för ordningens hjälpliga upprätthål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
