Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över det rumsliga. Det sker främst i det matematiska talet,
men även t. ex. i språket. Ett namn, en definition, ett
omdöme, en lag, ett system är uttryck för en begränsning inom
hela sfären av det namnlösa, oändliga, utsträckta. Det namnlösa
obekanta ängslar; å andra sidan är det en urgammal
föreställning att namn ger makt över sak. Även konsten kan tjäna
samma ändamål. Spengler kallar i detta sammanhang den
gotiska dômen likaväl som det doriska templet stenvorden
matematik. Ett citat: »Liksom en hemlig melodi, ej förnimbar för
var man, går ångesten genom formspråket i varje äkta konstverk,
varje innerlig filosofi, varje betydande handling, och den ligger,
ännu förnimbar allenast för några få, till grund för de stora
problemen i varje matematik».
Bakom olika kulturer ligga olika ursymboler. Varje kultur
har i viss mån »sitt eget rum». Dessa söka sig olika uttryck.
Varje kultur har således ock sin matematik, sin egen konst o. s. v.
Dessa knapphändiga antydningar må få tjäna som nödtorftig
inledning till det egentliga ämnet. Och nu må Spengler själv
få tolka, vad han ser i sin mäktiga morgonsyn i kulturens
födelsetimma.
»En oöverskådlig massa mänskliga väsen, en strandlös ström,
som går fram ur dunkel forntid, dit vår tidskänsla ej längre
når med sin ordnande verksamhet och där den rolösa fantasien
— eller ångesten — framtrollat i oss bilden av geologiska
jordeperioder för att där bakom gömma en gåta, som aldrig skall
lösas — en ström, som förlorar sig i en lika dunkel och tidlös
framtid; sådan är bakgrunden i människohistoriens bild. Det
enformiga böljandet av tallösa generationer upprör den vida ytan.
Glittrande strimmor gå fram. Flyktiga ljusglimtar draga och
dansa däröver och störa den klara spegeln, förvandlas, blixtra
upp och försvinna. Vi ha kallat dem släkter, stammar, folk
och raser. De sammanfatta en rörelse av generationer inom en
begränsad krets på historiens yta. Då den gestaltande kraften
i dem slocknar ... då utplånas ock de fysionomiska, språkliga,
andliga egendomligheterna, och företeelsen upplöser sig åter i
generationernas kaos. Arier, mongoler, germaner, kelter, parter,
franker, kartager, berber, banter äro namn på högst olikartade
bildningar av denna ordning.
Över denna yta draga de stora kulturerna sina majestätiska
vågkretsar. De dyka plötsligt upp, breda ut sig i praktfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
