Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
linjer, glätta ut sig, försvinna — och flodens spegel ligger där
åter ensam och sovande.
En kultur födes i det ögonblick, då en stor själ vaknar ur
den evigt barnsliga människotillvarons ursjälartade tillstånd, löser
sig därur och blir en gestalt ur det gestaltlösa, ett begränsat
och förgängligt ur det gränslösa och förblivande. Den
blomstrar upp ur ett noga avgränsat landskap, vid vilket den blir
bunden såsom plantan vid sin moderjord. En kultur dör, då denna
själ förverkligat hela summan av sina möjligheter i form av folk,
språk, trosläror, konst, vetenskap och därmed återgår till det
ursjäliska.»
I denna syn är det väsentliga sagt. Hela undersökningen går
nu ut på att visa dels hur varje kulturidé präglat hela sin
kultur, dels huru varje kultur företer ett typiskt förlopp lika för
alla. Därigenom skulle det för oss bli möjligt att genom
jämförelse med tidigare döda kulturer komma till klarhet över vårt
eget läge. Vi skulle kunna profetiskt beräkna den livstid vi
ännu kunna hava kvar, och vi skulle kunna rentav förutse,
vilken karaktär de kommande seklerna komma att få.
Det är huvudsakligen fyra kulturer, som bli föremål för
Spenglers undersökning, den egyptiska, den antika, den arabiska
och den västerländska. Den sistnämnda börjar med förgotiken
omkr. år 900. Den tidigare medeltiden räknas till den arabiska,
som hos Spengler fått en egendomlig karaktär och omfattning.
Av största intresse är här naturligtvis jämförelsen mellan den
antika och den västerländska kulturen. Den upptager också
huvudparten av framställningen. Det är tvenne idéer, tvenne
impulser — vi skulle kanske säga historiska personer — som här
manifesterat sig: den apolliniska anden och den faustiska.
Med en nästan förvirrande rikedom av stora och små drag och
fakta, nakna eller — mestadels — omtydda har författaren sökt
återgiva de väldiga kultursyner, som han här skådat. Varje
referat måste te sig schematiskt, torftigt, fattigt bredvid hans
egen målning av stora mått. Då han på ett ställe säger, att
historien måste diktas, så har han förvisso själv dokumenterat
sig såsom en historiediktare av rang.
Vi sågo, att varje kultur har sin egen rumsbild och sin egen
matematik. Rummet är ju ursymbolen för den egendomliga idé,
som i varje kultur kämpar att realisera sitt innehåll. Hurudan
är den apolliniska andens rumsbild? Spengler påpekar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
