Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens Frågor 23. 5. 1922 - Konfliktläget på arbetsmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 DAGENS FRÅGOR
Härtill kommer, att statsmakten under arbetardemokratiens
innevarande tidevarv skulle uppbjuda sina yttersta krafter och i sista
hand, som också nyss skett i Norge, stifta en lex in casu om
obligatorisk skiljedom hellre än att vedervåga en jättekonflikt på
arbetsmarknaden.
En annan anledning till att 1909 års storstrejk hittills icke blifvit
upprepad, torde vara att söka däri, att de män, som varit med orn
den svidande läxan, som då gavs om orimligheten att medelst
organisationsmakt hämma det av världsmarknaden betingade lönefallet i de
svenska exportindustrierna, ännu sitta i fackföreningsrörelsens ledning.
Storstrejken i Norge i fjol våras verkade också betydligt avkylande på
den hos själva massorna alltjämt förefintliga stridslystna stämningen.
Bland de djupa leden har nämligen den vantron, att ekonomiska
lågkonjunkturer äro ett verk av högern, finanskapitalet och Svenska
Arbetsgivareföreningen i broderlig samverkan ännu orubbat fäste.
Fackföreningsledarna ha därför en synnerligen brydsam uppgift att söka
medla mellan sin egen bättre insikt och kommittenternas fåkunnighet.
Det har heller icke alltid lyckats att undvika strid. Under
innevarande vår ha medlemmarna i Sågverksindustriarbetarförbundet
tvenne gånger förkastat den ståtlige förlikningsmannens förslag, och
lockout har blivit oundviklig. Men å andra sidan har inom
närbesläktade industrier, trämassefabriker och pappersbruken, uppgörelse
träffats om kollektivavtal; vid den förstnämnda industrien utan större
strider och vid den senare efter en kortare lockout. Här ha
fackförbunden nödgats samtycka till lönesänkningar, som för
trämassefabrikernas vidkommande uppgå till minst 40 % och för pappersbruken
till c:a 50 % av högkonjunkturens topplöner. I den andra stora
gruppen av svenska exportindustrier, järnbruk och mekaniska
verkstäder, har det numera halvsyndikalistiska
Metallindustriarbetarförbundet rest så häftigt motstånd mot arbetsgivarnas löneförslag, att
kollektiv uppgörelse, trots förlikningsmannens och senare en särskild
kungl, förlikningskommissions ansträngningar, icke kunnat träffas.
Men fackorganisationen ifråga har dels genom insikt i dessa
industriers nödställda belägenhet, dels på grund av utsinade ekonomiska
tillgångar undvikit en allmän strid och i stället tillrått sina
avdelningar ute i landet att tills vidare arbeta på de av arbetsgivarna
numera ensamt bestämda arbetslönerna. Det är ju icke heller att
förvåna sig över att kollektivavtalen brista sönder, då det allmänna
ekonomiska läget är så utomordentligt bekymmersamt och
penningvärdet så instabilt, som för närvarande är fallet. Man måste snarare
förvåna sig över att det på trävaruproduktionens område
överhuvudtaget har kunnat träffas avtal om fasta penninglöner för någon
avsevärd tid framåt. Utan tvivel ha här arbetsgivarna beviljat
arbetarna högre löner än en räntabel produktion för närvarande rår med,
för att genom kollektivavtal köpa sig arbetsfred under den känsliga
skeppningssäsongen.
De tullskyddade industrierna, för att icke tala om den speciella
livsmedelsproduktionen, stå härvidlag i ett vida gynnsammare läge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
