Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ekonomisk liberalism. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 ELI F. HECKSCHER
på detta sätt ser den som en lära om det fria bytet. Satsen
om överensstämmelse mellan allmänt och enskilt intresse
innebär nämligen då närmast, att ingen byter bort något emot
något annat, som för honom har lägre värde; den person får
då den största fördelen, som bäst förstår att tillhandahålla vad
andra vilja ha. Det hela blir då en nationalekonomisk sats,
och förutsättningen är alltid, att det fria bytet också får försiggå,
med andra ord att samhällets bestånd är tryggat. Alltså
innefattar detta icke någon mekanistisk världsåskådning. Liksom
Viktor Rydberg på sin tid en gång rådde sina religiöst
intresserade åhörare: söken ej djävulen i de exakta vetenskaperna,
kan man nu säga filosoferna detsamma om nationalekonomien.»
Det fria bytets kanske största moraliska och sociala
berättigande ligger i att ej låta människor leva utan att tillhandahålla
tjänster, som i värde motsvara deras uppehälle. Även om
sammanhanget ej är så enkelt som det låter, är påståendet dock i
grunden och botten sannt, och genom att tillgodose detta mål skapar
det fria bytet en oumbärlig grundval för allt samhällsliv — en
grundval som i och för sig aldrig kan underkännas från vare
sig konservativ eller socialistisk synpunkt. Men på alla håll
lurar frestelsen att smuggla in ett underhåll åt människor utan
motsvarande prestation från deras sida, och vanligen i direkt
förhållande till avstegen från det fria bytet. Som ovanligt typiskt
exempel, fastän därför ej nödvändigt värre än andra dylika
försök, framträder här protektionismen i dess vanliga form, och den
måste därför till en början belysas något, särskilt som den
spelar en huvudroll i dr Forssells och red. Ljunglunds kritik, fastän
den mycket knapphändigt berörts i min bok.
Tullskyddets själva uppgift är att göra en verksamhet lönande
som ej är det i sig själv, d. v. s. att underhålla människor som
ej prestera rnotvärdet av sitt underhåll. Red. Ljunglund ser
visserligen dess uppgift i att möjliggöra det mänskliga arbetet
såsom självändamål, på grund av arbetets tendens att höja den
mänskliga kulturen; och han kallar till sin hjälp den klassiska,
av hanseaterna upptagna paradoxen: navigare necesse est, vivere
non est necesse — det är nödvändigt att segla men ej att leva.
Jag lämnar å sido frågan, varför arbetets höga kulturuppgift
nödvändigt skall kräva, att det väljer till sitt föremål just sådant
som är onyttigt i sig självt, när så många behövliga uppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
