Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Krig i fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 DAGENS FRÅGOR
En erinran om sättet för skadeståndsklausulernas tillkomst är ej
utan betydelse för möjligheten att förstå det nuvarande läget och
beräkna dess utveckling.
Frankrike hade under kriget underlåtit att i likhet med övriga
krigförande och f. ö. även neutrala länder upptaga särskilda skatter;
jå, det hade t. o. m. icke upptagit ordinarie skatter på vanligt sätt
utan i stället lindrat skatteindrivningen för att icke på denna
för den franska demokratien särskilt ömtåliga punkt dämpa
segerandan. Frankrike finansierade därför krigskostnaderna med lån
företrädesvis från sina allierade. Det satte dessutom upp som den
kreditpost, vilken allena kunde få både krigs- och efterkrigsbudgeterna
att gå ihop, väldiga belopp i form av fordringar på det besegrade
Tyskland. Det satte sålunda allt på ett kort, segern över Tyskland,
och det inpräntades med önskvärd tydlighet och framgång av
Frankrikes ledare under kriget, att med denna seger bleve alla bekymmer
lösta och däribland icke minst bekymret hur man skall kunna föra
krig utan att besvära skattebetalaren. Vilket uppenbarligen är ett
viktigt spörsmål för den demokratiska framåtandan, framför allt i det
sparsamma och småborgerliga Frankrike. Segern vanns, och då var
givetvis stunden inne att låta den besegrade betala, både lånen till
de allierade och hålet i den franska budgeten och litet till, om man
kunde komma åt — det var en självklar sak efter allt vad som
sagts den franske borgaren, bonden och arbetaren under kriget. Att
söka övertyga den franska demokratien om något annat, om att
Tyskland ej kan betala, att världens och Frankrikes välfärd beror
på att Frankrike modererar sina krav, att den franske skattebetalaren
skulle kunna få efterräkningar, därför att hänsynen till hans
segeranda ej tillät samma ekonomiska bördor för Frankrike under kriget
som för andra länder, jå, det kan man ju göra, men det tjänar icke
mycket till. Och varje fransk regering, som härvidlag gör några
väsentliga eftergifter, kan därmed riskera en »folkdom», som gör den
oduglig i ett demokratiskt samhälle. Frankrikes ställning är sålunda
mycket enkel och lätt att förstå. Vid fredsförhandlingarna gällde det
blott att ta så mycket som man kunde få de allierade med på; och
under nuvarande förhållanden gäller det att hålla fast vid vad man
fått. Det är både lättfattligt och demokratiskt.
Englands hållning är mindre konsekvent. Alldeles som
Frankrikes var den från början bestämd av den moderna demokratiske
statsmannens »nécessités permanentes» i fråga om landets
utrikespolitik. Han måste hålla sig uppe genom en politik, som
tillfredsställer på samma gång massans behov av yttre framgångar och
dess obenägenhet för att betala kalaset. Det är förresten ej heller
detta något nytt under solen; det är endast en upprepning av samma
utveckling, som drev Lucullus, och sedan Caesar, att inaugurera Roms
imperialistiska våldspolitik för att hålla sig vid makten inom den
romerska demokratien.
Lloyd George kom till Paris bunden av sina löften från khakivalen
att se till att Tyskland — för attanvända sir Erie Geddes’ bekanta ord —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
