Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Krig i fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 449
»would be squeezed unlil the pips squeaked» (»blev kramat som en
citron, tills kärnorna knastrade») och tvingat att betala till yttersta
skärven. Här möttes han av den franska demokratiens rosenröda
förhoppningar; resultatet, skadeståndsklausulerna, har alltför ofta
»behandlats efter förtjänst» (jfr Svensk Tidskrifts årg. 1920, h. 2) för att
här ånyo behöva belysas. Av intresse för det föreliggande läget är att
det väsentligen var Lloyd Georges skuld att skadeståndet blev utspätt
med det uppenbarligen mot stilleståndsvillkoren stridande kravet på
att Tyskland skulle betala också pensioner till krigsinvalider och de
stupades efterlevande. Anledningen var uppenbar; hade man hållit
sig till återuppbyggnadskravet, så hade England ej kunnat göra anspråk
på någon andel i »squeezen». De amerikanska experterna voro emot
detta, vilket man i Amerika ej försummat att påpeka inför den nya
situationen.
Denna kännetecknas framför allt av att den engelska opinionen
och därmed Lloyd Georges position genomgått en radikal svängning,
när det blivit klart på det mest påtagliga sätt, att hela denna
Ver-saillesaffär ur engelsk synpunkt var ett utomordentligt misstag. Det
visade sig, att hela skadeståndspolitiken var ett vidunder också av
ekonomiskt oförstånd. Tyskland kunde ej betala; vad man förmådde
indriva medförde en förstörelse av det tyska penningväsendet; den
tyska finansiella desorganisationen visade sig vända upp och ned på
Englands marknader och orsaka väldig arbetslöshet, och Frankrike,
som ej ens kunde få ut vad som behövdes för återuppbyggandet av
sina förstörda länder, hotade med nya våldsåtgärder mot Tyskland,
som både ur politisk och ekonomisk synpunkt voro ytterst
obehagliga för det härutinnan maktlösa England. Detta kunde nämligen
numera ej tänka på att skicka en soldat över Kanalen och allra minst
mot sina gamla allierade utan måste nöja sig med skäligen platoniska
hotelser om slocknad kärlek och diplomatiska besvärligheter litet
varstans.
Den enda effektiva möjligheten för England var att söka på
något sätt få ned skadeståndssiffran från den höjd dit Lloyd George i
demokratiskt lättsinne trissat upp den i Versailles och på så sätt få
något lugn igen framför allt i fråga om det ivriga Frankrikes
politik mot Tyskland. Härmed ha nya banor brutits för det engelska
ädelmodet, som nu kunnat lägga upp världsproblemet såsom vilande
på den franska militarismen (vide Washington) och den amerikanska
snikenheten (vide Balfournoten). Vilket också delvis otvivelaktigt är
alldeles riktigt, men ändock ej förklarar läget och därför ej heller
utgör en tillräcklig grundval för den som önskar göra åtminstone en
sannolikhetskalkyl över framtidens utveckling.
Balfournoten, som är det viktigaste dokumentet, när det gäller att
bedöma den senaste fasen av skadeståndsfrågans utveckling, framhöll
huvudsakligen, att enligt Englands mening låge botemedlet till
svårigheterna i en gemensam avskrivning av de allierades skulder och
fordringar hos varandra. Härtill förklarade sig England villigt, men endast
under förutsättning, att Amerika också avskreve sina fordringar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
