Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Telefonstrejken och socialiseringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 DAGENS FHÅGOR
Och det belysande i situationen ökas genom att de som i sista hand
företrädde statsmakten rent av voro en socialdemokratisk regering,
med vilken väl de nya statsanställda borde ha känt en alldeles
särskild samhörighet. För icke socialdemokrater kan samma lärdom
uttryckas så, att man icke har minsta anledning att vänta
avspänning i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare genom att
tillgripa socialiseringen; man kommer att få behålla alla det nuvarande
lägets svårigheter på detta område vid sidan av de nya, som
statsdriften från både denna och ännu mer grundläggande synpunkter
drager med sig.
Förhållandet är, att socialiseringen förutsätter en vördnad för
statsmaktens höghet och vishet, som socialdemokraterna själva gjort mer
än de flesta att undergräva och utrota. En stat sådan som den
gammalpreussiska hade vissa möjligheter som allsmäktig försyn på det
ekonomiska liksom på andra områden, ty inför den gjorde
reflexionen och kritiken i någon mån halt, det var en hederssak att göra
vad den krävde, också om det medförde både andliga och materiella
obehag. Visserligen är det osannolikt, att ett sådant andligt tillstånd
skulle ha kunnat stå sig ens i fråga om den preussiska staten, när alla
andra krafter drogo i motsatt riktning, men i alla händelser är det
allom uppenbart, att utan en sådan sinnesförfattning går det icke alls.
Socialdemokraterna rycka in som arvingar till en statsmakt, som de
själva gjort särskilt mycket för att undergräva i allmänna
medvetandet.
Och följden blir ej blott samma svårigheter som förut utan
mycket större svårigheter. Ty staten är något påtagligt, en organisation,
nästan en person; den kan man ta för huvudet, när det ej går som
man vill, och för att få den dit man vill har man sina vanliga
politiska maktmedel, sin tidningspress, sina agitationsmöten, sin
skrämseltaktik, i sista hand sin makt vid valurnorna. Ej så med det fria
näringslivet. Detta har en naturnödvändighet, en ofrånkomlighet, som
förr eller senare övertygar om utsiktslösheten av många än så
omhuldade önskemål; »tingens lag den lyss till ingen saga och smeks
ej blid av någon flickas hand». Man kan icke annat än både
beundra och glädjas åt den långmodighet som vår svenska arbetarklass
visat under den våldsamma lågkonjunkturens lidanden och den
ståndaktighet varmed humbugsmedicinen däremot avvisats; men orsaken
kan blott vara en: man förstod att den ej var någon människas fel,
att den var något som måste genomlidas och att hinder däremot
skulle ha botat ont med hälften värre. Men intet av allt detta är fallet
vid statsdrift; där gäller det blott att ta sin »rätt», och därtill har
man den politiska makten.
Nu måste man göra den nu sittande ministären den rättvisan —
eller vilket uttryck man föredrar — att den gjorde vad den kunde
för att tillförsäkra de strejkande frukterna av deras politiska makt.
Den närmast ansvariga på arbetsgivarsidan, statens sida, nämligen
Telegrafstyrelsen, blev desavouerad, och ett regeringsingripande
påbjöd vad statens organ från början vägrat. Här är alls ej meningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
